Vem i helvete går ut sjuk?

Som jag befarade. Idag vaknade jag snorig och risig till tusen.

Det får mig osökt att tänka på folk som går till jobbet fast de är sjuka. Såna som tror att de är så jävla duktiga som minsann drar sitt strå till stacken fastän de har feber, bihåleinflammation och sprutar snor och virushärdar omkring sig.

Att sedan kollegorna däckar en efter en, det räknas liksom inte.

Har ni tänkt på att alla smittosjukdomar i teorin skulle kunna utrotas. I teorin, eftersom det inte är så praktiskt genomförbart att sätta jordens befolkning i personlig karantän. Inget handskak, inget hångel, absolut inget sex. Inte ens andas på varandra. Detta tills jordens sista elaka rhinoviruscell gått sin sista förlustmatch mot den sista sjuklingens makrofager. (Ja, läkarstudenter, ni är så välkomna att rätta mig här i kommentarerna...)

För säkerhets skull får alla med sig en antibiotikakur in i isoleringen också. Svish, där rök jordens sista klamydia också. (Wohoo! Ligga, ligga, ligga!! :-P )

Sen släpper vi ut alla till ett utopiskt liv. Friska, krya och välmående.

Problemet är bara att under vår tid i karantän så har influensavirusen i alla våra rara husdjur muterat till mördarmaskiner. Vi hinner precis bara ut ur våra plastbubblor och morsa på Rufus innan vi sväller upp, spricker och sprängs i en kaskad av gägga och tarmar.

Som med alla utopier så skiter det sig i praktiken. Tänk om alla kommunister kunde fatta det också.