Vem i helvete tror på homeopater?

I slutet av 1700-talet fick gubben på bilden, Samuel Hahnemann, en lysande idé:

Man blir ju sjuk av vissa ämnen. Då kan man säkert bota samma sjukdom med samma ämne - bara man späder ut ämnet tillräckligt mycket.

Så spädde ut, det gjorde Samuel. Så ända in i helvete.

För givetvis blir botemedlet starkare ju mer man späder ut det, tänkte Samuel. Om man tar 1 del av ämnet i 99 delar vatten, och sen 1 del av det man då får till 99 delar vatten, och upprepar detta mellan 30 och 100 gånger. Då har man fått superpotent dundermedicin.

Det är sannolikt inte en enda molekyl kvar av ämnet i en given del medicin, men strunt samma. Hahnemann var stolt och glad över sitt påhitt och kallade det för Homeopati, efter grekiskans homeos, lika, och pathos, känsla/lidande.

Den vedertagna läkekonsten på 1700-talet gick i stort ut på tre myspysiga behandlingar, nämligen åderlåtning, kräkning och laxering. Ut med skiten, tänkte man liksom. Det fungerade förstås inte så värst bra det där, och sen dess har vi kommit på effektivare mediciner och behandlingsmetoder.

Homeopatin däremot bygger än idag på gubben Samuels gamla påhitt. Och folk fortsätter att gå till homeopaterna som lever gott på den enda effekt de kan bjuda på - nämligen placeboeffekten.

Jag börjar nästan gråta när jag tänker på att man fortsätter lura av svårt sjuka och desperata människor pengarna och den eventuella lilla hälsa de har kvar.

Men nu har jag precis viftat med en gul lök ovanför mitt vattenglas framför mig. När jag sen druckit det här ultrapotenta vattnet kommer jag inte att gråta mer. Någonsin.