10 september 2007

Vem i helvete vill ha en strut med mos?

Jag måste erkänna att jag inte saknar norrland så värst mycket. Annars är det ju brukligt att man ska göra det. Hembygdsromantiken och hela den grejen.

Men jag gillar det faktum att jag här i Stockholm teoretiskt skulle kunna gå ut iklädd gummistövlar och med en purjolök i arslet - och ingen vet vem jag är. Ingen kan säga att "-Nu hare nog slage slint i huvve på Rose-Maries pôjken!"

Nu gör jag förvisso inte det iallafall. Det med purjolöken alltså. Men jag skulle kunna, om jag ville. Härligt.

Men det finns vissa saker där Stockholm är helt värdelöst. Som när man vill ha en tunnbrödsrulle till exempel.

För här i Stockholm går det nämligen inte att få en tunnbrödsrulle. Man får en tunnbrödsstrut istället.

I allt övrigt är den precis lik en riktig tunnbrödsrulle. Den har korv och mos och alla tillbehör man kan önska. Men tunnbrödet är inte lindat till en sån symmetrisk, fin och ätvänlig cylinder, utan till en vid jävla strut.

Man får först äta massor med bröd längs kanten innan man kommer ner till innehållet (äta med plastgaffel är mesigt. Glöm det!). Sen får man äta massor med mos på mitten. För att sedan tvingas återvända till nästan bara bröd mot slutet. Värdelöst.

Och bara tanken på att försöka förklara för kurden i grillen att man vill ha en cylindrisk tunnbrödsrulle a'la norrland, klockan 03:50 efter krogen känns inte som nån promenad i parken.

Men så slår det ju mig att i Stockholm har vi Gourmetrulle. Med bräckt rostbiff, rostad lök och stäppsallad (som en cole-slaw med pepparrot). Det hade vi aldrig i norrland så länge jag bodde kvar.

Och plötsligt är allt förlåtet.