9 september 2007

Vem i helvete vill se teater på film?

Ibland är hoppet det sista som lämnar en, sägs det.

I fallet svensk film + Anders, så stämmer det till punkt och pricka.

Varenda gång jag bänkar mig för att se en ny svensk film så är jag förväntansfull som en testosteronstinn blinddejtare.

Sen sitter jag där med filmupplevelsens motsvarighet till blueballs när eftertexterna rullar. Besviken. Förbryllad.

Och så där håller det på.

Vad är det med svensk film och usel dialog egentligen? Och uselt skådespel, usel regi och usla manus för den delen. Men framförallt denna horribla dialog.

Det finns inte en människa i verkligheten som pratar så som man gör i svensk film. Ni känner garanterat igen stilarna:

Yngling-läser-repliker-innantill-ur-det-pissiga-manuset-varianten, a'la Andreas Wilson och Gustaf Skarsgård + samtliga karaktärer i filmer med fjortisfylla och taffliga sexdebuter som tema.

Gammal-räv-talar-överspelat-och-teatraliskt-varianten, a'la Reine Brynolfsson och samtliga som figurerat på dramatens lönelista.

För att inte tala om när dessa två gör scener mot varandra. Då vill jag bara krypa ur skinnet och balsamera mig själv i en balja formalin.

Det finns dock ytterligare en variant som dyker upp då och då. Nämligen upphaussad-skådis-gör-samma-karaktär-oavsett-film-varianten, a'la Jonas Karlsson, Shanti Rooney och Michael Nyqvist.

Den där sista är lite svårare att få medhåll om, när man sitter där och våndas i filmfåtöljen. Men icke desto mindre en svensk klassiker, i min mening.

Tack gode moder för Kjell Bergqvist. Så här på rak arm är det nog det närmaste en riktig filmskådis vi har i det här landet. Heja Kjelle.