Vem i helvete måste gå och trängas?

Ibland känner jag att jag måste ta mitt älskade Stockholm i försvar.

Exempelvis när nån utifrån - vi kan kalla henne Berit - säger att "Usch det är så mycket folk och trångt och stressigt i Stockholm".

Berit tar weekendbussen till Stockholm en löningslördag och går stråket Sergel, Hötorget och tillbaka Drottninggatan, Riksdagshuset och Gamla Stan. Sen bussen hem igen, med ett par HM-kassar i knät.

Väl hemma i köket igen så ojar och suckar Berit över att det var ju precis sådär mycket folk och trångt och stressigt som alltid. Fy för Stockholm! Hur i hela friden kan man bo där?

Jag kan ju upplysa dig, Berit, om att medan du skuffade omkring bland skyltbärarna på Drottningatan så satt jag antagligen på en filt på Djurgården eller Fåfängans klipphällar med nån kär vän och sippade Hidden Rock ur ett plastglas. Plirade lite mot solen och tänkte "Life is good". (Jo, efter ett par glas Hidden Rock så tänker man på engelska. Det är sen gammalt.)

Den enda gång jag ger mig ner i ovan nämnda stråk en lördag är när jag har nån på besök som absolut vill gå och shoppa, och absolut måste ha sällskap. Och då har jag förmodligen redan försökt styra iväg turen mot lugnare och charmigare butiksgator, utan större framgång. Det hör ju liksom till det där. Stockholm är Drottninggatan och Gamla Stan för många besökare.

Jag kan ju göra som Berit, fast tvärtom då. Åka till Gävle en söndagkväll i mars, sen åka hem och säga att "Usch, i Gävle finns det fan inte en enda levande människa".

För det kan jag säga, av egen erfarenhet, att en söndagkväll i mars så är Gävle en spökstad. Hade man inte bakisångest innan promenaden så har man det när man kommer hem. Med lite tur möter man EN fellow söndagsbakispromenerare under sin tvåtimmarstur. Morsar lite diskret på varandra. Känner samhörigheten. Och går hem.

Brrrr. Fy fan. Jag fick just en stark längtan efter att gå och kasta slängkyssar över Hornsgatan. Vi hörs.