Vem i helvete vill inte schlagermysa, del 2!

Tamejfan är det inte lördag igen? Och mellis-dags.

Såhär på förhand tror jag stenhårt på Calaisa. Sjukt duktiga tjejer. Har följt dom sen jag såg Anna Törnquist sitta på en cajontrumma i Meinl-katalogen. Långt innan drömskivsläpp och tevedokumentär. (Det här berättar jag uteslutande för att jag vill vara ball).

Men å andra sidan hade jag hopp om Eskobar förra veckan. De kom, de sågs, och de segade sig rakt ut ur hela tävlingen. Åk hem och ring Heather Nova. Det var bättre så.

Kvällens Patrik Isaksson heter Niklas Strömstedt.
Okej, jag hade fel om Patriks låt förra veckan. Den visade sig vara helt ok. Men nu snackar vi urfadern av ångest och elände, matchad endast av självaste Uno "dos tristesse" Svenningsson. Det finns risk att det blir plågsamt. Strömstedt beskriver dock låten som en upptempo-poplåt mitt emellan hjärta och smärta. Vi får väl se hur det är med den saken. Han står förresten själv för text och musik. Precis som Eddie, ni vet. "Jag heter faktiskt Niklas, jag har skrivit detta själv ... med papper och penna ... hej!"

Ikväll får vi också se Linda Bengtzing sjunga sin låt "Hur svårt kan det va?". Och precis det, Linda, var vad jag tänkte när jag upptäckte ditt innovativa bloggande hos Expressen häromsistens. Nåväl. Det kan nog bli riktigt bra. Linda är ju schlager. Glad upptempo-tjej med en liten höjning och ett trevligt slut.

Hon är singel, läste jag förresten i skvallerpressen. Tänk om hon blir ihop med Niklas bakom scenen. Då kanske hon blir en dysterkvist. Och sen lesbisk.

Läste också att det var värsta sprit- och knarkfesterna i samband med deltävlingarna. Fy fan, säger jag! Alla dessa kändisar och artister man älskar, köper skivor med, ser som förebilder och går med i fan-clubs hos. Åsså blir man inte bjuden.

Dålig stil.