Vem i helvete har potatiskoll?

(Vilken jävla rubrik förresten! Vem kom på den?)

Ni vet hur det är. Man vill ju liksom hänga med i de senaste rönen. Hälsan, fåfängan och allt det där. När man passerat trettio gäller det ju att ha lite koll på vad man stoppar i sig.

Så dagens fundering är: Potatis. Bra eller anus?

För som den ursvenne jag är så är jag nämligen helt såld på en nykokt King Edward. Ända sen Alströmer introducerade knölen har den ju varit stommen i vår kosthållning. Och den har vunnit ära och berömmelse för sin näringsrikedom.

Sen kom Atkins. Och GI-tänket. Plötsligt var potatisen en kolhydratbomb. Det är inte korven man blir tjock av, sa flickan. Det är inte såsen heller. Det är riset, pastan, couscousen. Och potatisarna.

Så då har man gjort sitt bästa. Köpt fullkornris. Bulgur. Och dragit ned på potatisintaget fastän det svidit i hjärtat.

Och så plötsligt står Fredrik Paulún i rutan och säger att potatis inte alls är så dumt. Mycket bättre än pasta och sånt. Plus att den innehåller antioxidanter, kalium och andra godsaker. Dessutom omvandlas stärkelsen i kall potatis till resistent sådan, vilket gör den ännu nyttigare. Inte går det tillbaka om man värmer den på nytt heller. Vilket innebär att stekt potatis har ett lägre GI än kokt. (Och att potatis av fast sort har ett lägre GI än min King Edward - men det örat väljer jag att inte lyssna på.)

Så hur ska man veta?

Vad säger ni? Ska vi äta potatisen, eller ska vi göra Renat av hela klabbet?