Vem i helvete är Elvis?

Idag skriver Virtanen en krönika om hur sjukt överskattade döda artister är. Elvis, Janis, Lennon. Hendrix. Cobain. Tupac...

Nu vill ju såklart Fredrik röra upp lite. Ställa till lite liv och kiv. Vem vill inte det.

Men karln har ju faktiskt rätt. Nästan.

Likt rådet att lämna festen när den är på topp, så ska artisten gå och dö i peaken av sin karriär. Det är Virtanens tes. Och det stämmer ju på gänget här ovanför...

Eller vänta nu... Elvis?!?

Fet och trött. Övergödd på smörstekta banan & jordnötssmörsmackor. Sjungandes ostiga schlagers. Går och bajsar ihjäl sig. Eller rättare sagt bajsar INTE, och krystar sig istället till döds på en envis jävel (som liknade stelnad lera enligt obducenten). På muggen. Med brallorna nere.

Är det peaken av karriären så vet inte jag. Lite som om Phil Spector eller Gary Glitter skulle trilla av pinn idag.

Fast kanske har han rätt. Elvisfansen var så överseende, så förlåtande. Eller förträngande. Allt de såg framför sig var den rockande sängkammarögde ynglingen med darrande stämma och ben. Vad han än gjorde. Till och med sket ihjäl sig.

Men på en punkt har han fel helt och hållet, den gode Virtanen: Jimi Hendrix. Han är inte överskattad. Snarare tvärtom. Hendrix av idag är förringad till en figur som eldade upp sin gitarr strax efter att ha ylat fram Star Spangled Banner så rundgången tjöt.

Men lyssna på Drifting. Little Wing. Ezy Rider. Spanish Castle Magic.

Magic är just ordet. Dessutom dog han så som det anstår en rockstjärna - drunknandes i sin egen rödvinsspya. Och inte av nån jävla bajskorv.