Hem i velvete...

Johan mailade och undrade om jag var död.

Min första tanke var att faktiskt låtsas vara död och skita i att svara bara för att se reaktionen.

Men så kom jag på att är man död får man ingen reaktion. Ingen mailar till döingar. Utom möjligen Malin Berghagen och Caroline Giertz.

Så, nej då. Jag är inte död. Bara halvt. Alltmellan tokjobb och skånevistelser.

Skåningar. De är väl för jävla konstiga. Deras mellanmjölksförpackning är blå. Och lättmjölken är röd. Bara för att jävlas med oss oskåningar.

När man går på krogen i övriga Sverige brukar man se till att ha lite cash i fickan till entré och garderob. För kort tar man oftast bara i baren.

På KB i Malmö tar man ut pengar hos snubben i entrén, som extraknäcker som bankomat. För i baren duger jävlar inga kort.

Försöker man se lite glad ut (trots att man befinner sig i uppochnedvända världen) så kan man ge sig fan på att det kommer fram en roskindad skåning och säger -Jasså häer ståor du och grinar?

För grina, det är att le det, nere i sveriges förhud.

Kändisspottingen däremot, den gick inte av för hackor, eller vad sägs om: Charlotte Perelli lastar in ungar i bil bakom Konserthuset!

Hur som helst är det skönt att vara hemma igen. Jag har längtat efter min säng och min Logitech Harmony multifjärr.

Ha överseende med mitt pladder om ingenting. Snart kanske jag glimrar till och skriver nånting riktigt bra!


(Killen på bilden har inget med inlägget att göra. Men han skulle lugnt få gästblogga här, med den attityden. Dvs om han kunde skriva.)