Vem i helvete behöver irrläror? (del 1/3)

Vetenskap - en konspiration?

En uppfattning man väldigt ofta möts av när man diskuterar med människor som tror på pseudovetenskapliga läror* är att folk som sysslar med vetenskap är i kartell, ute efter att tjäna pengar, och håller varandra om ryggen. Kort sagt: i konspiration.

(*pseudovetenskapliga läror - alltså de man känner igen genom att ord som holistisk, andlig, aura, chakra, energilinjer, uråldrig, naturlig, ayurvedisk och antroposofisk förekommer oändligt mycket mer än ord som faktainsamlande, hypotesprövning, evidensbaserad, dubbelblindtester, kliniska studier, analys, interaktioner och farmakodynamik)

Man menar att kliniska studier är värdelösa, för de är alla beställda och köpta av stora företag. Man menar att vetenskapen inte vågar erkänna att man haft fel - och därför inte vågar revidera sig med ny kunskap.

Förutom att detta är helt felaktigt, vilket jag ska återkomma till nedan, så undrar man: Varför applicerar anhängarna aldrig den frågeställningen på den egna läran?

Medan vi på andra områden kommit på att jorden inte alls är platt eller att sjukdomar inte alls kan botas med åderlåtning, så menar man att den egna läran - hur gammal den än må vara, och hur häpnadsväckande den än låter - var helt rätt från första början.

Att läran bygger på en enskild grundares uppfattning att vatten har ett minne (homeopati - Hahnemann), hallucinationer är kanaler för högre kunskap (antroposofi - Steiner), att kroppen är ihopkopplad via omätbara energizoner (zonterapi - Fitzgerald) och sedan aldrig förmår bevisa dessa påståenden, det tycks inte bekymra dess anhängare.

Att någon dessutom skulle utöva dessa alternativa läror för att tjäna pengar, det vill man inte kännas vid.

Att man uttrycker en sådan här uppfattning visar antingen på att man inte känner till hur den vetenskapliga metoden är konstruerad, eller att man faktiskt inser att ens lära inte klarar sig helskinnad genom den. Jag ska göra ett försök till en (mycket kortfattad) sammanfattning av denna metod:
  • Inget ska sägas vara sant om vi inte vet att det är sant. Sant är något som presenterats för oss så tydligt och klart att det undanröjer alla tankar på tvivel.

  • Hypoteser ska ställas upp och testas - och beroende på resultat antingen accepteras eller förkastas.

  • En observation, studie eller hypotesprövning ska dokumenteras, för att den ska kunna reproduceras och verifieras (av andra), och kanske också falsifieras (dvs då en hypotes är sann, så ska dess negation följaktligen visa sig vara falsk).

  • En studie kan inte ses som vetenskaplig förrän man försökt eliminera alla möjliga felkällor som kan påverka resultatet. Felkällor kan vara olika typer av bias, placeboeffekter osv.

  • En vetenskaplig rapport ska utsättas för Peer Review, dvs den ska granskas och godkännas av oberoende experter innan den publiceras.

Att vetenskapens utövare bara håller varandra om ryggen är inget annat än tomma påståenden. Precis som i andra områden finns här stark konkurrens. Och självklart är det karriärmässigt fördelaktigt att vara den som lägger fram ny kunskap, som kanske vederlägger eller reviderar rådande uppfattningar. Kort sagt - man vinner inget Nobelpris på ryggdunkande.

Med bara denna lilla kunskap om vetenskapen utgör man ett mycket tuffare motstånd för de som vill påstå att allt är en konspiration. Och man kan ta debatten till relevantare frågor.


»Vem i helvete behöver irrläror? (del 1/3) - Vetenskap - en konspiration?
»Vem i helvete behöver irrläror? (del 2/3) - Pseudovetenskapens näring
»Vem i helvete behöver irrläror? (del 3/3) - Men de gör ju ingen skada!