"Vem i helvete" går ner i BH-träsket.


Förlåt till alla er som trodde det här skulle handla om bysthållare. Det gör det inte. (Besök Victoria's Secret om besvikelsen är för tung).

Nej, det här ska förvisso handla om både B och H, men i musikalisk betydelse.

Det råder nämligen förvirring. Och det är den gäckande tonen ett halvt tonsteg under C som ställer till det (samt i viss mån även tonen ett halvt tonsteg under denna).

Förvirringen har sin upprinnelse i det att anglosaxerna och germanerna drog åt olika håll. Där de förstnämnda konsekvent kallade tonerna i skalan för det logiska A B C D E F G, började germanerna krångla med tecknen. Det sänkta B:et kallade man mjuka B och gav det tecknet , det vanliga B blev således hårda B och fick tecknet . När man sen skrev av och kopierade musik förvanskades över tiden -tecknet till ett H (medan den sänkta tonen fick bli bara B, som om man ville jävlas ännu mer). Plötsligt hade tonernas namn blivit de okronologiska: A H C D E F G.

Och så har vi traskat på, vi germaner, slaver och nordbor. Spelat Mässa i H-moll av Bach och Missa Brevis i B-dur av Mozart. I godan ro. Tills anglosaxerna kom och daskade oss i nyllet med jazzen.

Plötsligt gjorde beteckningen B entré igen. Och oenigheten bland oboefrillorna och jazzskäggen var total. Varför stoppa in ett helt ologiskt H på fel plats bland bokstäverna? Och vem dristar sig till att döpa om Bachs musikstycke till Mässa i B-moll och Mozarts till Missa Brevis i Bess-dur?

Och vad menar egentligen dragspelaren när han hojtar "-Kör ett valskomp i B ... ett två tre ... "?

Man kan bara gissa. Göra fördomsfulla antaganden utifrån stil, ålder och skäggfrisyr. Därefter spela första ackordet en halvton fel. Muttra tyst över sin egen pissiga intuition, och flytta ackordet rätt.