20 maj 2009

Magnum 44 siktar mot piraterna

(Förlåt rubriken. Magnum, 40, ska det vara. Han är född 1969.)

Det handlar om musikern Magnum Coltrane Price, som ger sig in i upphovsrättsdebatten. Dels med medverkan i SVT:s Agenda (som jag missade.. när fan var det?) och dels med en debattartikel på Politikerbloggen.

Magnum är en cool kille och en duktig musiker. Tror jag. Jag brukar allt som oftast blanda ihop honom med Paulo Mendonca som är helt grym på riktigt.

Hur som helst. Magnum skriver långt och passionerat om situationen för en musiker idag. Hans argument är många och förvisso inte helt oävna. Problemet är bara att de alla bygger på samma felaktiga grundantagande:

Att musikindustri ska baseras på exemplarförsäljning av musik, främst på plastbit.

Magnum ger några räknexempel:
"Kostnaden för att trycka upp 1000 exemplar av en skiva inklusive betala en fotograf och kanske en grafiker samt mastering och konvolut är ca: 38.000-40.000."

Ja. Och du missar dessutom viktiga kostnadsposter, Magnum. De där plastbitarna ska stoppas i lastbilar och flygplan och köras jorden runt också. Fordonen ska ha soppa och chaufförerna lön.

Problemet är bara att folk vill inte ha några CD-skivor! När ska slanten trilla ner?

Jag vill inte trava några jävla plastaskar på hög i mitt hem. Det var nu över fyra år sedan jag digitaliserade min skivsamling och kastade eller gömde undan plasten i en unken källare i södra norrland. Jag vill inte åka ner på stan eller vänta på postpaket för att få lyxförpackad digital information. Nu kanske jag inte är helt representativ för gemene man, men handen på hjärtat - har inte den regnbågsskimrande 30-åringen vi kallar CD spelat ut sitt kort nu?

För du säljer inte jeans, bokhyllor eller kebab. Ditt verk är musiken, inte det fysiska lagringsmedia du vill förmedla den på. Och din inspelade musik är idag digital information i form av ettor och nollor, hur konstnärlig och fantastisk den än må vara. Massproduktionen och transporten av dessa ettor och nollor är liksom redan löst. Och den är dessutom tokbillig.

"Min musik är inte 'information'"

Jo. Som sagt.

Det som går att kopiera (enkelt, snabbt och för vem som helst med utmärkt resultat) kommer att kopieras (enkelt, snabbt och av vem som helst med utmärkt resultat). Kunde folk krana Coca-Cola ur USB-jacket skulle man såklart göra det. Det är bara att inse att slaget redan är förlorat. Säga: -Fan, där rök en gammal go' affärsmodell som har betalat mina räkningar i tio år. Men men ... sånt är livet, jag får hitta nya vägar!

Precis som ånglokstillverkarna, vevgrammofontillverkarna, skrivmaskinstillverkarna och personsökartillverkarna fått göra.

Det som sker nu är bara ett onödigt krig om lite mer livslängd för den affärsmodell du förespråkar. För ett kort och eländigt förlängt liv i respirator, till priset av miljontals förbannade och besvikna fans och musikkonsumenter.

Upphovsrätt ska vi fortfarande ha. Jag ska inte få ta din musik, sätta mitt eget namn på den utan att ha gjort ett skit och sen ge ut den som Vemihelvete-Anders' Greatest Soul Hits. För det är jag har tagit ifrån dig nåt. Det är där ni kan göra era sno-en-cykel-analogier. Upphovsrätten ska finnas för att skydda dina verk så att de är och förblir dina verk.

Men om jag sitter i mitt hem och lyssnar på din musik i ditt namn för att jag tycker att du är en grym artist (eller om det nu eventuellt är Paulo Mendonca...) så spelar det väl ingen roll var just dom ettorna och nollorna - för vars reproduktion du inte betalat ett öre - närmast kommer ifrån.

För jag är ju för fan din ambassadör och din promotionagent just då. Eller Paulo Mendoncas. :-/


(Om det nånstans häruppe skulle råka stå Magmun istället för Magnum så är det ingen diss, utan en missad typo. Jag skrev nämligen fel i varenda förekomst av namnet.)