Musikrecycling - eller "See you in hell, Pachelbel"

Tänk dig ett fotbollsproffs som gjorde samma dragning hela tiden - och motspelarna gick på den... varenda gång.

Eller en stjärnkock som bara lagade pasta med pesto ... gång på gång, och folk bara:
-Mmmmmm ... pastamedpesto ... wow ... fantastiskt!
-Mmmmmm ... pastamedpesto ... wow ... fantastiskt!
-Mmmmmm ... pastamedpesto ... wow ... fantastiskt!

Nej, det skulle såklart inte funka. Fotbollsproffset och stjärnkocken skulle rätt snart bli genomskådade.

Därför är det så förbryllande att i popmusikvärlden kommer man undan med precis det där. Man kan skapa en dunderhit, gång på gång, av samma gamla dragningar och pastamedpestorester från förr. Och folk går på det. Igen och igen.

Det här har såklart sina förklaringar. Ingen har ju svårt att känna igen en pasta med pesto om man langar upp den på en tallrik framför dem. Men som musikkonsument, som aldrig lirat själv, så är kanske inte musikens enskilda "ingredienser" - ackordsrundorna, fraserna, melodierna - lika framträdande.

Det finns en kulturellt inlärd norm för hur långt musik kan sväva ut innan vi slutar uppfatta det som musik och börjar uppfatta det som bara ljud eller oljud - framförallt för vad vi uppfattar som harmoniskt/vackert/coolt/bra. Lägg till detta också att det redan finns en helvetes massa musik. Alltså väldigt mycket det kan bli likt.

Men problemet, som jag ser det, är när man inte ens försöker att skapa nåt nytt, utan är så jävla hitkåt och fantasilös att man medvetet recyclar gamla bevisat framgångsrika rundor för egen vinning (och då pratar jag inte om samplande eller covers eller sånt där öppet redovisar ursprunget - utan om "lån" i det fördolda). Eller inte ens bemödar sig att kolla av med ett par vänner om det man lallat ihop redan är gjort.

Dessutom kan man ju se ett sorgligt mönster: Ju mer bekant det låter - desto större hit!

Nu blir det såklart - som så mycket annat - en rätt filosofisk fråga när man börjar vrida och vända på det...

Jomen om nu folk inte hör eller inte bryr sig, kan de inte få digga plagiaten/kopiorna/recycle-hitsen i fred?

Jomen om inte kreativitet och försök till nytänkande premieras så står ju musikens utveckling stilla! Modern västerländsk popmusik har ju mer gemensamt med barock från sextonhundrakallt än med till exempel österländsk eller annan så kallad "etnisk" musik.

Jomen räcker det inte att utanpåverket - ljuden, instrumenten, arrangemanget, mixen, artisten - uppdateras? Då känns det ju nytt och fräscht ändå!

Jomen du menar att om vi serverar köttbullarna med mango chutney istället för lingon så har vi skapat nåt nytt och fräscht?

Ungefär så. Visst tål det att funderas på? Jag vill lämna er med några klassiska Youtube-klipp i ämnet. Både roliga och sorgliga på en och samma gång:

Rob P - "Pachelbel Rant"
http://www.youtube.com/watch?v=JdxkVQy7QLM

The Axis of Awesome - "4 chords"
http://www.youtube.com/watch?v=qHBVnMf2t7w

"Nickelback doesn't change"
http://www.youtube.com/watch?v=Qs4tNeGyTyI

"All Linkin Park songs sound the same"
http://www.youtube.com/watch?v=kb83s6C2MjY



(Passa på också att läsa Vem i helvete...?!: Hur man snor ihop en schlagerdänga)