Gud finns nog inte. Men åsikter finns det gott om.

Jag välkomnade ju Humanisternas kampanj "Gud finns nog inte" i ett tidigare blogginlägg. Helt enkelt därför att jag tycker debatten behövs - dels kring det faktum att religiositeten påverkar oss alla så mycket mer än vad vi kanske är medvetna om, och dels kring att många anser att just tro och religion inte ska få ifrågasättas och kritiseras såsom andra livsåskådningar och åsikter.

Och visst blev kampanjen en snackis, i både media och bloggvärlden.

Det sorgliga är dock att många debattörer skiter i kärnfrågan, och istället fokuserar på kritik av Humanisterna som "militanta" och själva kampanjen som "propaganda".

Det är lite orättvist tycker jag.

Det organiserade troendet - låt oss för enkelhets skull kalla det "religionen" - har högtidslokaler spridda överallt, ofta inte mer än ett stenkast från oss alla. Man tillåts ringa i klockor när man vill kalla till sammankomster. Man finner deras heliga trycksak i nästan varenda hem, och varenda hotellrum. Man driver skolor och barnverksamhet. Man har sin symbol i nationens flagga. Man åtnjuter stadsbidrag. Man får in sina medlemsavgifter via skattsedeln. Man har de facto-monopol på sorgehögtider och flertalet andra högtider. Man har sändningstid i public service-tv varje söndag. Man är representerade i ett parti - i riksdag och regering. Man besitter helt enkelt en arena av gigantiska mått - där man med kraft och övertygelse för fram, utan tillstymmelse till ödmjukhet, ståndpunkten att Gud finns.

Men då en i sammanhanget mikroskopisk organisation, utan annan finansiering än frivilliga medlemmars bidrag, lanserar en kampanj under parollen "Gud finns nog inte" i syfte att få folk att tänka till, reflektera och diskutera så blir man anklagade för att föra fram propaganda.

Märkligt.

Och det visar, lustigt nog, just på hur rätt Humanisterna faktiskt har.


(Detta efter att ha läst tyckare som tex Paradigmo, DBM, Douglas och Göran Rosenberg)