En sak man kan vara säker på när problemet stinkande dojor kommer på tal är att följande tips kommer att dyka upp:
"Stoppa dom i frysen! Då dör bakterierna, och lukten försvinner!"
Och varje gång undrar jag om man har missat både biologin och hemkunskapen i skolan.
Bakterier dör inte av att frysas. De hindras bara tillfälligt från att växa och föröka sig. Så fort de har tinat så vaknar de och fortsätter som om inget hade hänt.
Bakterier tar man död på med hög värme eller med desinfektionsmedel. Tål inte skorna att kokas eller tvättas varmt så är det det senare som gäller, typ bakteriedödande spray som finns i bättre skobutiker (Är man riktigt hardcore kan man köpa Virkon S i lantbruksaffärer). Ett trick som många som går och står mycket i sina skor i jobbet brukar köra med är inläggssulor med aktivt kol - då står sig skorna längre innan det är dags för nästa renovering.
Så lämna frysen åt glassen och fiskpinnarna - och sprid inte gammalt skitsnack.
(Läs gärna också om ett i högsta grad relaterat skoproblem: de idiotiska pappsulorna)
JavaScript
29 maj 2009
Vem i helvete stoppar skor i frysen?
28 maj 2009
Apoliva. WTF?
Apoteket satsar på reklamfilm för att kränga sin produktserie Apoliva.
Men vad fan är det man försöker säga egentligen? Att unga flickor, besatta av odöda demoner från helvetet, lätt får torr hy och kan behöva en bra hudlotion?
Jag fattar ingenting.
Dessutom känns det bekant på nåt sätt ...
27 maj 2009
Tack.
I förra inlägget frågade jag er vad ni ville läsa här på Vem i helvete...?!
Jag var lite rädd att ingen skulle bemöda sig att svara på ett sånt metabloggresonemang. Men i skrivande stund är det hela 33 kommentarer på inlägget! Över all min förväntan.
Efter att ha läst igenom alla svar drar jag två slutsatser:
1. Ni är snälla.
Jag har nog aldrig sett så många fina ord om bloggen. Det värmde nåt enormt.
2. Som man frågar, så får man svar.
När jag skrev rubriken "Vad vill ni läsa på Vem i helvete...?!" tänkte jag först frågan som nåt ganska konkret. Nåt som skulle generera svar som typ "Skriv om dumhuvudet Lennart Sacredeus!".
Men sen drog texten i mitt inlägg iväg åt ett mer övergripande håll. Om bloggens kärna och existensberättigande. Och då blev såklart frågan, fastän orden var exakt desamma, också mer övergripande och abstraktare. När jag läste igenom inlägget och såg detta så var min första reaktion att ändra om i texten. Men så slog det mig att -Nä, om det drog iväg åt det hållet så är det väl det jag vill veta då, egentligen! Så det fick bli som det var.
Nu var min avsikt aldrig att kompromissa med bloggen, eller nåt annat sånt som några uttryckte oro för. Jag fattar ju att ni som är här läser Vem i helvete...?! för att ni har hittat nåt som tilltalat er på ett eller annat sätt. Och då var det lite intressant att höra vad. Jag har tänkt fortsätta i samma spår.
Hur som helst: Jag vill tacka er hjärtligen för alla kommentarer! Tack!
Det som jag själv tycker är mindre bra med den här bloggen (och som jag gissar att ni håller med om) är att den uppdateras lite för sällan. Vilket jävla dumt ord förresten ... "uppdatera"... låter som om det bara skulle vara att trycka på en knapp.
I en idealisk värld hade jag ett välskrivet och genomtänkt inlägg varje dag. Och sen kanske lite trams däremellan. Men tyvärr är Vem i helvete...?! precis som de flesta andra icke-proffsbloggar en obetald fritidssysselsättning som tar mer tid än man anar. Själva skrivandet är ju bara slutfasen på processen. Ibland är tiden en bristvara, det vet vi alla.
Jag har dock planerat att bättra mig lite vad gäller det där. Om jag bara, när jag faktiskt har tid, skrev mer och fler inlägg och lade dem lite på hög så fanns det nog nåt att publicera under mer hektiska dagar också.
... Då är det ju faktiskt bara att trycka på en knapp! Goddammit :)
25 maj 2009
Vad vill ni läsa på Vem i helvete...?!
En junidag 2007 födde jag Vem i helvete...?!
Dels för att jag tyckte så jävla mycket hela tiden. Dels för att jag alltid älskat orden, språket och skrivandet. Sedan dess har jag levt med bloggen. Älskat den och hatat den. Och lagt ner den massor av gånger ... i tanken.
Ibland har jag känt att den kanske spretar för mycket. Fakta blandat med åsikter blandat med allvar blandat med humor blandat med rent trams. Ibland ironi och sarkasm, ibland seriöst och rakt på sak. Ibland innerligt, och ibland bara lätt på ytan.
Ibland har jag känt att den har ett klockrent fokus. Saker jag funderar och reagerar på - och alltid med avstamp i förnuft, skepticism, kritiskt tänkande och humanism. Så länge det finns pissiga produkter, kassa företag, besynnerliga beteenden, seglivade myter, trångsynta människor, lurendrejare och vidskepelsemånglare så finns det stoff till Vem i helvete...?!
I kommentarerna dyker det ibland upp åsikter: "Var inte så seriös!!", "Var inte så oseriös!!", "Skriv inte om religion!!", "Skriv mer om religion!!" ... osv ...
Givetvis tar jag till mig av åsikterna. Och gör precis tvärtom bara för att hålla uppe imagen av obstinat jävel - varpå den förrförra tyckaren kommenterar igen och säger: "Sådärja! Bra att du lyssnar på dina läsare!" :-D
Men nu tänkte jag att det vore intressant att höra vad ni läsare anser, såhär lite mer samlat i en tråd. Vad är kärnan i den här bloggen? Vad är dess existensberättigande, om den nu har nåt? Eller kort och gott: Vad vill ni läsa om här på Vem i helvete...?!
(OBS! Även feedprenumeranter är välkomna att kliva ur readern och göra sig hörda! ;-)
20 maj 2009
Magnum 44 siktar mot piraterna
(Förlåt rubriken. Magnum, 40, ska det vara. Han är född 1969.)
Det handlar om musikern Magnum Coltrane Price, som ger sig in i upphovsrättsdebatten. Dels med medverkan i SVT:s Agenda (som jag missade.. när fan var det?) och dels med en debattartikel på Politikerbloggen.
Magnum är en cool kille och en duktig musiker. Tror jag. Jag brukar allt som oftast blanda ihop honom med Paulo Mendonca som är helt grym på riktigt.
Hur som helst. Magnum skriver långt och passionerat om situationen för en musiker idag. Hans argument är många och förvisso inte helt oävna. Problemet är bara att de alla bygger på samma felaktiga grundantagande:
Att musikindustri ska baseras på exemplarförsäljning av musik, främst på plastbit.
Magnum ger några räknexempel:
"Kostnaden för att trycka upp 1000 exemplar av en skiva inklusive betala en fotograf och kanske en grafiker samt mastering och konvolut är ca: 38.000-40.000."
Ja. Och du missar dessutom viktiga kostnadsposter, Magnum. De där plastbitarna ska stoppas i lastbilar och flygplan och köras jorden runt också. Fordonen ska ha soppa och chaufförerna lön.
Problemet är bara att folk vill inte ha några CD-skivor! När ska slanten trilla ner?
Jag vill inte trava några jävla plastaskar på hög i mitt hem. Det var nu över fyra år sedan jag digitaliserade min skivsamling och kastade eller gömde undan plasten i en unken källare i södra norrland. Jag vill inte åka ner på stan eller vänta på postpaket för att få lyxförpackad digital information. Nu kanske jag inte är helt representativ för gemene man, men handen på hjärtat - har inte den regnbågsskimrande 30-åringen vi kallar CD spelat ut sitt kort nu?
För du säljer inte jeans, bokhyllor eller kebab. Ditt verk är musiken, inte det fysiska lagringsmedia du vill förmedla den på. Och din inspelade musik är idag digital information i form av ettor och nollor, hur konstnärlig och fantastisk den än må vara. Massproduktionen och transporten av dessa ettor och nollor är liksom redan löst. Och den är dessutom tokbillig.
"Min musik är inte 'information'"
Jo. Som sagt.
Det som går att kopiera (enkelt, snabbt och för vem som helst med utmärkt resultat) kommer att kopieras (enkelt, snabbt och av vem som helst med utmärkt resultat). Kunde folk krana Coca-Cola ur USB-jacket skulle man såklart göra det. Det är bara att inse att slaget redan är förlorat. Säga: -Fan, där rök en gammal go' affärsmodell som har betalat mina räkningar i tio år. Men men ... sånt är livet, jag får hitta nya vägar!
Precis som ånglokstillverkarna, vevgrammofontillverkarna, skrivmaskinstillverkarna och personsökartillverkarna fått göra.
Det som sker nu är bara ett onödigt krig om lite mer livslängd för den affärsmodell du förespråkar. För ett kort och eländigt förlängt liv i respirator, till priset av miljontals förbannade och besvikna fans och musikkonsumenter.
Upphovsrätt ska vi fortfarande ha. Jag ska inte få ta din musik, sätta mitt eget namn på den utan att ha gjort ett skit och sen ge ut den som Vemihelvete-Anders' Greatest Soul Hits. För det är då jag har tagit ifrån dig nåt. Det är där ni kan göra era sno-en-cykel-analogier. Upphovsrätten ska finnas för att skydda dina verk så att de är och förblir dina verk.
Men om jag sitter i mitt hem och lyssnar på din musik i ditt namn för att jag tycker att du är en grym artist (eller om det nu eventuellt är Paulo Mendonca...) så spelar det väl ingen roll var just dom ettorna och nollorna - för vars reproduktion du inte betalat ett öre - närmast kommer ifrån.
För jag är ju för fan din ambassadör och din promotionagent just då. Eller Paulo Mendoncas. :-/
(Om det nånstans häruppe skulle råka stå Magmun istället för Magnum så är det ingen diss, utan en missad typo. Jag skrev nämligen fel i varenda förekomst av namnet.)
Dagens "State the obvious"-duell.
1.
-Sjötomter betingar helt klart ett högre pris än om huset ligger uppe i skogen.
/Andreas Mülich, marknadschef hos Skandiamäklarna2.
-Det är stor skillnad hur man känner när man förlorar jämfört med när man vinner.
/Sebastian Rajalakso, spelare i Djurgårdens IF
Och vinnaren är ...
... nä fan, det är nog 1-1.
19 maj 2009
Rehabilitera kantgnagarna!
Plötsligt var de bara där. En grupp människor som vi inte visste fanns. Hade det inte varit för Facebook hade vi kanske aldrig upptäckt dem.
Jag talar förstås om kantgnagarna. Människorna vars fullstora profilbilder på Facebook ser helt oskyldiga och normala ut, men där miniatyrbilden avslöjar deras hemliga last: kantgnageriet.
Dessa människor älskar att knapra och mumsa på skärmpixlar. Helst sådana strax utanför jpg-bilder vilka tycks vara de delikataste. Det ryktas att man redan smaskat i sig 866 gigapixel. Pixlar vi aldrig någonsin kommer att kunna få tillbaka.
Det här anser jag är en oroande och tragisk utveckling. Men det finns bot och rehabilitering. Såhär kan man bli kvitt sitt eget kantgnageri:
Du är fri!
Återfall till kantgnagandet kan förstås ske, till exempel vid byte av profilbild. Men då är det bara att genomgå ovanstående rehab igen.
Lycka till!
(Du har mitt uttryckliga tillstånd att länka in detta inlägg under misstänkta kantgnagares Facebook-händelser)
18 maj 2009
Kaffe, tamejfan!
Jag blir så trött när jag hör flummiga självutnämnda "rådgivare" som Anna Skipper haspla ur sig oneliners i stil med: -Undvik kaffet, det är bara falsk energi!
Om man nu absolut vill dissa kaffe så finns det vettigare invändningar. Till exempel för den som har känslig mage eller lätt får sömnproblem - då är det kanske en bra idé att undvika kaffet.
Men vad i helvete är "falsk energi"?
Är det att vi kan känna oss lite piggare och vaknare utan intag av "äkta" energi - dvs kalorier? Låter inte det snarare som nånting bra, i dessa viktproblemtider? (Resonemanget förutsätter förstås att du inte dumpar i tre-fyra bitar socker i kaffet...)
Nyare forskning visar att kaffe skyddar mot cancer, diabetes typ 2, demens, parkinsons och till och med mot vissa depressionstillstånd. Det innehåller också massor av de viktiga och numera så omtalade antioxidanterna.
Koffeinet ökar kroppens energiförbrukning och fettförbränning. Klorgensyran i kaffet hejdar blodsockerhöjning (vilket minskar insulininsöndring och därmed fettinlagring).
Den gamla myten att kaffe är ett gift nästan i klass med tobak (det dekadenta "coffee & cigarettes"-köret) tycks vara en väldigt seglivad sådan.
För nästan allt är ett gift i överdrivna doser. Sätt i dig för mycket av nyttigt D-vitamin så får vi se hur du mår efteråt! Kaffe i normalkonsumtion är inte ett gift för din kropp.
Och apropå det - du vet väl att detox också är en myt? (Om inte så säg till i kommentarerna så lovar jag återkomma till det).
Nä, om du ska du lägga av med nånting så lägg av med ciggen istället. Ett gift, på alla sätt.
Läs mer:
http://men.webmd.com/features/coffee-new-health-food
http://www.msnbc.msn.com/id/9105892/
http://blogg.paulun.se/permalink.asp?blogContentId=68
http://en.wikipedia.org/wiki/Coffee_and_health
14 maj 2009
En sväng i mellangården, 14/05
Så kommer man till botten av sidan. Och då finns det ingen länk till nästa sida med äldre inlägg! Whassup with that?! Man får gå till inläggsarkivet istället - men där länkas man ju bara till ett inlägg åt gången. Så rätt snart tröttnar man.
Jag hajar inte. Har bloggaren avsiktligen tagit bort länken? Står man bara för sina senaste 20 inlägg? Eller har man bara langat på en korkad sidmall utan länk, och inte reflekterar över det? Vad?
Då jag är utrustad med nordiskt fjöshår modell 1A siktar jag in mig på produkter som säger "Super Extra Strong" och sånt. Och alltför ofta kommer jag hem med nåt som liknar parfymerat smörjfett och har samma effekt på håret: I liten dos: ingen skillnad över huvud taget förutom lite fettglans. I större dos: flottigt och tokplatt. Ingen styrsel och helt omöjligt att styla.
Värst hittills var Klippotekets (som väl dessutom är en riktig salong på stan va?) SUPER WAX - XX-HARD i orange burk. Det var på gränsen att det höll sig kvar i burken. Var det lite varmt i rummet kunde man hälla ur skiten. I handflatan smälte det till olja. Och så förblev det i skallen också. Och märk väl att den här hette XX HARD. Jag undrar: Hur såg den vanliga HARD ut? Och MEDIUM? Fanns det SOFT också? Var den sista i gasform?
Jag har faktiskt har två nästan helt oanvända sådana oranga burkar i gömmorna. Klippoteket skickade mig nämligen en ny då jag mailade dom och undrade om guckan var frostskadad, eller om de skojade eller nåt. Den som kom i posten var dock identisk med den första. (Nu tycks det vid en snabb googling som om Klippoteket inte kör eget märke längre. Kanske klokt isåfall.)
Men summa summarum: Finns det ingen lägstanivå för hur kass en hårprodukt får vara - även i Konsum-hyllan?
"Ibland är det stressigt att vara chefsingenjör - men då flyr jag bygget och äter chokladöverdragen mörk chokladkola i min luftkonditionerade bil istället. LOL på er, små arbetare!"
"Man har så kul med Toffifee!". Men kamma till er för fan! (jag kan bjuda på hårgucka). Det roligaste man kan ha med en hasselnöt gömd i nougat är väl att bevittna en intet ont anande allergiker få andnöd och svimma.
"Jag är en gammal lismande snuskfarbror som köper gubbgodis åt mig själv när barnbarnen hälsar på. Eventuellt bjuder jag dem på en, men bara om de kryper upp mitt knä och flinar". Fy.
"Thank you means Merci". Jahaja ... men nu sjunger du ju faktiskt den übersmöriga jingeln på engelska, så då kanske "Merci means thank you" hade varit mer logiskt. Jaha, ni menar inte det franska ordet merci, utan att ett tack = era chokladsticks. Så finurligt.
Nåväl. Nu ska jag gå och ta mig en rejäl kopp kaffe. På återseende, och chokladsticks för att ni läste!
13 maj 2009
Vem i helvete köper nonsens-tishorna?
Jag hamnade i en galleria häromdan. Väl där kom jag på att det vore bra med en ny t-shirt såhär till våren. En skön glida-runt-i-solen-tisha med tryck så den inte känns så undertröjig.
Efter en stunds browsing kom jag dock på varför jag har alldeles för få sådana i min garderob: Tishor med tryck i butikerna är knökfulla med nonsenstext. "United division finest major international certified five star grand slam yada yada ...". Och en massa hittepåloggor. På dyra stället likväl som på svennebananbutiken. King Cane Sugar Fields, my ass. Kort och gott - om man inte vill glida runt med nonsenstryck (eller med märkeslogga) så är man i det närmaste rökt.
Är ord så egala för oss i dagens informationsbrus att vi inte ens bryr oss om vad vi har skrivet på magen?
Så svårt kan det väl inte vara att hitta på tryck som faktiskt kan ha chans att betyda nåt för någon därute? "Kram", "ADSL", "Scrotum", "Finland" eller en bil, ett helskägg, en varmkorv, en riesenschnauzer, en sol, norrlandspölsa, Burt Reynolds, Bojan Križaj, Tore Skogman ...
Allt är bättre än Conrado Braga's Red Star Ceylon hittepå-te.
Nä, jag får nog rita ihop nåt själv. Och anlita Trycktorget eller Spreadshirt.
(Vem i helvete-tisha vågar jag inte gå runt med. Då riskerar jag bli igenkänd och åka på kompanistryk av homeopater, antroposofer, mormoner och annat löst folk.)
12 maj 2009
Carina Rydberg författar en klassiker...
Carina Rydberg skickade igår ett massmail till medlemmarna i Facebookgruppen "Författare" där hon är admin:
Jag är trött på dessa fascister - jag har fått nog.
Flera medlemmar i gruppen Författare har haft datorproblem. En medlem har polisanmält sitt kapade FB-konto och sin hackade hemsida. Själv har jag en obrukbar dator, i vilken mina manus ligger - och de är omöjliga att säkerhetskopiera.
Självklart är även detta polisanmällt.
Det här har gått långt över gränsen för det anständiga. Och jag har just fått reda på varför Mac-användarna är de hårdast angripna: De är upphovsmän.
Och det är upphovsmännen man vill åt.
Det här är inte yttrandefrihet. Det här är hackarens diktatur. Men jag kommer inte längre att tillåta att mitt privat- såväl som mitt yrkesliv saboteras på det här sättet.
Och om någon får för sig att lägga ut det här till valfri bloggare/nyhetssida: Be my guest. Betrakta det som ett pressmeddelande.
Carina Rydberg
Tack, Carina, för att du uttryckligen ger mig lov att publicera ditt mail. I övrigt kan jag bara säga herrejävlajösses...
10 maj 2009
KISS-rättelse
Det har visat sig att bilden på Kiss-medlemmarna i förra blogginlägget blev lite fel. Här är rätt bild:
Så. Nu lämnar vi Kiss för den här gången och återgår till bajs (dvs skitbeteenden, skitprodukter, skitföretag, skitreligion, skit-new age och vanliga skitdumma myter).
8 maj 2009
Vem i helvete är Peter Criss?
Amerikanska nöjessajten TMZ visar framfötterna i dagens "ALL GROWED UP". Bra jobbat!
Vem i helvete...?! skjuter till och visar resten av bandet:
Sådärja.
7 maj 2009
"Vad är grejen?" och Vad är grejen?
Bloggarkollegan Emanuel Mankert berättar i sin senaste postning att hans blogg Vad är grejen? går mot sin ände:
"Allt är avhandlat, genomgånget, kritiserat och ifrågasatt. Kanske. [...] Det sista inlägget är ännu inte skrivet, men snart."
Tråkigt såklart. Men en gissning är att Emanuel dyker upp och fortsätter roa oss på ett eller annat sätt ändå.
Som en hommage till Emanuel och 3,5 år av underhållande konceptbloggande går dagens inlägg i sann Vad är grejen-anda:
(Nej, inte "Vad är grejen med att partaja utan kallingar?". Det är ju självskrivet. Utan...)
Vad är grejen med amerikanernas röda öl-plastmuggar?
De är alltid med. På varenda partybild och i varenda partyfilmscen. Bira i förvuxna fluortantsmuggar med tomteröd utsida. Får man dessa styggelser med i dealen när man tjackar en keg? Har de inte genomskinlig plast i USA? Vill man slippa se sin bärs?
Är det nån som vet?
4 maj 2009
SvD goes internättschonal
SvD lanserar nu en egen kanal på Youtube. Man inleder med att sätta sin SvD.se-chef Fredric Karén framför kameran (och faktiskt även bakom gitarren & sångmicken) i nåt som jag tror ska föreställa humor. Eller?
"Ju-tjub"
"internättschonal"
Det här är så pinsamt att jag finner inte ord.
Men nu har jag likväl sprungit deras ärende och postat klippet på min blogg. Nåt som säkert många andra kommer att göra också.
Fan.