Du måste finnas, du måste!

Kristna tidningen Dagen bloggade häromsistens frågan: "Vilken sång med kristet centrum har nått ut bredast och djupast bland svensk allmänhet, långt utanför kyrkorna, senaste årtiondena?"

Konsensus var, kanske inte helt oväntat, "Du måste finnas" ur musikalen Kristina från Duvemåla. Sången som var Helen Sjöholms stora genombrott.

Vem denne "du" är, som måste finnas, är väl rätt tydligt i sig. Men Ulvaeus hjälper oss också i första textraden: "Du fördrev mig, Gud". Därefter är tilltalet i sången uteslutande "du", som i "du tog mitt barn", "och du tar mig från min man".

Bryggan fortsätter: "Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret: Att du inte finns till - fast jag trodde på dig."

Bevisligen är sången omtyckt av troende för sitt starka religiösa innehåll. En svårt utsatt människa i tvivel över guds existens. Precis som det har skildrats i litteraturen så många gånger. Gud är central i livskatastrofen. Den får den troende att tvivla på honom, och den icke-troende att söka honom.

Vilhelm Moberg, själv övertygad ateist, skapade den djupt troende karaktären Kristina. Björn Ulvaeus, uttalad ateist och religionskritiker, gav henne orden i sången. Det ger det hela en intressant dimension - gör det inte?