22 februari 2010

En heroinist berättar

I kommentarstråden till mitt inlägg om den nyöppnade heroinkliniken i Köpenhamn deltog bland andra Alexander som berättade att han är fast i ett heroinberoende sedan många år. Alexander delade med sig av sin egen mycket intressanta förstahandsberättelse - en berättelse som förtjänar att lyftas upp i ett eget inlägg:

Jag hade absolut kunnat tänka mig att besöka en sådan klinik som det talas om i inlägget där jag kan få mina 2 doser i en säker miljö för att kunna bygga upp mitt liv igen socialt och ekonomiskt och därefter kanske ett halvår eller ett år gå över till metadonbehandling istället eftersom jag i slutändan vill komma bort från injicerandet. Jag har i nuläget inget annat val än att injicera mitt heroin eftersom jag inte har råd att köpa så stora doser det krävs för att bli frisk på om man inhalerar det utan att begå brott mot andra (vilket jag inte vill). Så tills vidare är jag fast med sprutan...fick för övrigt Hepatit-C 21 år gammal av denna anledning också eftersom det inte fanns tillgång till en steril spruta just den där gången (vilket är ett bra argument för att införa sprutbytesprogram också i alla kommuner tycker jag!). Jag hade "tur" och fick bara en förhållandevis symptomfri blodsjukdom men jag hade lika gärna kunnat få HIV.

Genom att i början få gå till en sån här heroin-klinik för att komma på fötter för att sedan övergå till metadon (heroin går inte att trappa ut så man måste gå över på ett annat preparat sen) hade hjälpt mig och väldigt många andra utsatta människor att komma tillbaks in till samhället och leva som alla andra vilket *många* av oss vill men vi har inte chansen till det eftersom varje vaken tid på dygnet ägnas till att införskaffa medel att hålla oss friska på. När jag sedan gått över till metadon och vid det här laget förhoppningsvis byggt upp mitt liv igen och har en strukturerad vardag är min dröm att långsamt, kanske under loppet av 2-3år att långsamt trappa ur metadonet tills jag till slut är helt fri. Detta är alltså min dröm och inget som lär bli verklighet här i Sverige med den narkotikapolitik som förs.

Problemet med metadon och subutexbehandlingen i Sverige är också att reglerna är alledes för orealistiska när det gäller människor med missbruksproblematik. När man är beroende av ett så pass tungt preparat som heroin, metadon eller subutex så ligger det ju oftast någonting bakom också..det är inte bara själva drogen som är problemet utan källan till beroendet rotar sig ju oftast i ångest vilket får många patienter att känna ett starkt behov av att ibland ta lugnande mediciner pga att dom kanske får en panikångestattack och detta leder oftast till automatisk utskrivning från behandlingen och man är ute i kylan igen och får börja om på ruta ett igen men många har inte den styrkan att gå hela vägen tillbaka utan återfaller därför in i sitt gamla missbruk igen.

Jag känner personligen en människa som hållit sig ren från heroin och blandmissbruk i 3 år med hjälp av subutex som han inledningsvis skaffat svart och sedan blev han antagen till subutexprogrammet och allt gick bra tills han drabbades av en personlig kris och tragedi vilket gjorde att han åt 4 lugnande tabletter. Dessa 4 tabletter gjorde att han blev av med sin medicin, sitt jobb och därmed sin bostad...Så ser det ut i Sveriges narkotikavård. Danskarna har insett att missbruk och övrig ångestproblematik går hand i hand och har därför en mycket liberalare och friare inställning mot beroendepatienterna vilket yttrar sig i program som detta med heroinkliniker, mindre svårighet att få metadon åt dom som vill, friare sprutbyten osv..

Ingen människa kommer börja missbruka för att det finns heroin och metadonkliniker och gratis sprutor, det som kommer hända är att dom som redan fallit offer för missbruket får ett drägligare och värdigare liv istället för att leva i total misär eller i värsta fall DÖ på en offentlig toalett med sprutan i armen.

Och att skattebetalarna skulle bli lidande av detta är helt ologiskt, heroin (som redan används som läkemdel i england t ex) och metadon och subutex är extremt enkelt och billigt att producera, och kostnaden att ge missbrukarna sina doser gratis är helt försumbar jämfört med vad det kostar samhället att organiserad brottsverksamhet tjänar miljonbelopp på att sälja dessa varor illegalt, kostnaden för att skicka missbrukare till tvångs-LVM hem (där dom bara knyter nya kontakter i den unde världen) och för att inte tala om kostnader för dom heroinister som måste stjäla för att få ihop sina doser och kostnaden när dom överdoserar och hamnar på sjukhus.

Som sagt, själv håller jag mig så "hederlig" som möjligt och stjäl inte eller begår andra brott än att köpa själva heroinet jag använder ... hade jag varit tjej hade jag hellre prostituerat mig än skadat någon annan. Vissa blir så desperata att dom väljer att göra inbrott och liknande för att få tag i sina doser men långt ifrån alla "horsepundare" som jag gör det. Vi skuldsätter oss istället, säljer ägodelar som har personligt värde för oss, pantar burkar och förnedrar oss på alla möjliga sätt ... men jag vill inte att någon annan ska lida pga mitt missbruk. Men min önskan är också att ingen annan ska se ner på mig och spotta på mig bara för att det är mitt eget fel att jag satt mig här på samhällets botten...det kan hända vem som helst, jag hade väl ingen aning om att jag skulle bli heroinist när jag var 15 år gammal. Men jag har varit deprimerad och ledsen i över 10 år nu och plötsligt en dag fanns heroinet i min närhet av rena tillfälligheter och nu sitter jag fast här med blåmärken längs armarna och en bränd sked som min närmsta vän.

/Alexander


Jag sade det i det ursprungliga inlägget och jag säger det igen: Det är dags att sluta ta en moraliserande och fördömande ställning till missbrukaren och dennes missbruksproblem. Om en insats kan hjälpa individen och samhället så ska vi vidta den - även om den kan tyckas "kontroversiell" vid en första anblick.