Torsdagsfunderingar

  • Jag hänger kvar lite på temat vred på köksprylar (tihi ... tvetydigheten var faktiskt oavsiktlig ... och lär ändå gå över huvudet på alla under hundra bast som inte har en fallenhet för språkarkeologi ... okej sluta babbla nu och kom till saken!):

    mikrovågsugnar med analoga rattar - varför går timervredet upp till typ 25-30 minuter?! När mikrade man nåt i en halvtimme senast? Finns det folk som tinar djupfrysta söndagsstekar på 2 kilo i mikron? Det här vore väl helt okej om det inte resulterade i att det är skitsvårt att ställa in typ 30 sek då man vill ljumma på kaffet eller 7 Eleven-bullen lite. Det blir en balansgång med ratten ute i de sista millimetrarna innan plinget. Det resulterar oftast i att man får vrida på längre tid och sen vrida av när man är nöjd.



  • Jag satt och åt en smörgås och funderade på om det möjligen kan vara så att vi svenskar har den fattigaste definitionen i världen på vad en default-smörgås är: Limpskiva med ost.

    Alltså, inget ont om ostmackan. Det är en förträfflig liten komposition och en grundbult i den svenska frukosten. Men om vi dristar oss till att kalla den för en sandwich inför den icke-svenskspråkiga gästen är vi ganska illa ute. Det vi har är en open sandwich om man är generös, men snarare bread and butter. En sandwich har, förutom två skivor bröd, oftast kallskuret kött av nåt slag, några skivor ost, en eller flera sorters grönsaker och gärna nån sorts condiment som majonnäs och/eller senap. En hel måltid. Inte konstigt att de som har detta som grundmodell inte bangar för att ha med sig en smörgås i en låda och kalla det lunch.

    Okej, jag jämför äpplen och päron. Det erkänner jag. Men det jag ville komma fram till var ändå det att vi så jävla sällan gör de här maffiga mackorna av sandwich-typ hemma. Vi äter dom på SJ-tågen ibland och roffar åt oss nån på Pressbyrån i farten. Gemensamt för dessa är att de oftast är saggiga och äckliga. Jag vill nog helt enkelt slå ett slag för hemma-sandwichen. Leve den!