-VA?! sa jag, HAR DU?!
Jag kunde inte så många länder då. Sverige såklart. Norge. England. Amerika. Och nåt som hette Uvesa. Och så kommer Camilla och berättar att hon har ett eget land. Väldigt imponerande. Hon skulle visa det. Vi gick runt hörnet på villan och jag minns att jag funderade över hur tusan man kunde ta sig till ett annat land via bakgården. Vi stannade vid en jordplätt och Camilla pekade:-Där, sa hon, där har jag morötter. Där har jag bönor ...
Ååååh. Så korkad jag var. Ett land kunde ju vara nåt man planterade saker i också. Ett trädgårdsland. Jordgubbsland. Potatisland. Jag hade varit inställd på en upplevelse utöver det vanliga. Det jag fick se var ett hål i gräsmattan med små gröna tussar. Sånt hade vi ju hemma också. Besvikelse.
Den här storyn kom jag att tänka på häromsistens när det blev tal om att åka till en kompis lantställe. Som den norrlänning jag är envisades jag med att kalla lantstället för stugan.
Egentligen vet jag bättre. Här heter det landet. Man åker till landet, inte till stugan.
Jag vet inte riktigt vad det beror på. En möjlig förklaring är ju att många av huvudstadsbornas sommarhus har passerat stugnivån och mer liknar vanliga villor i finish och faciliteter. Men det känns inte helt troligt. I hembyn är det stugan om det så står en jacuzzi i hörnet i det helkaklade badrummet. Och här är det landet även om man hämtar vatten i brunnen och sitter på utedass och slåss med mygg. Skitsamma var det förresten. Jag gillar landet. Det låter romantiskt på nåt sätt.
Men det är när ställena ifråga föregås av genitiv som det blir lustigt. Vi var vid Marias land i förra veckan, säger man. Första dan på semestern drar jag till mitt land.
Då kan jag inte låta bli att le lite. Och tänka på Camilla, i gula gummistövlar, pekandes på jordplätten med de små gröna tussarna.
