27 augusti 2010

Teknik. Och känsla.

I kommentarerna på mitt inlägg Houston, we have a problem:

"Å gud va trist å höra på alla tekniska gitarrister som ni nämt ovan... Slash har känslan :) /Bejo"

Läste den och insåg att jag har hört det där resonemanget massor med gånger när det gäller musik och instrumenttrakterande. Teknik eller känsla. Som om de vore motsatser. Som om den ena uteslöt den andra.

Visst kan man ha känsla utan att vara jätteteknisk. Känsla är musikalitet, öra och fantasi.

Albert Collins; fett med känsla och alldeles tillräcklig teknik.


Och visst kan man öva upp en grym teknik utan att ha känsla. Teknik är finslipad motorik och timmar av slit.

Problemet är när alla som blivit skickliga på sitt instrument per automatik kastas i facket "teknisk jävel utan feeling".

Och vad värre är, när varenda fantasilösa fummelfinger sägs besitta en sån "otrolig känsla".

Guthrie Govan; fett med känsla och teknik!


Nej. Det hela är ett tramsigt romantiserande kring rockkonstnären. Den Jack Daniels- eller rödtjutspimplande tonpoeten som inte behöver kunna eller veta. Den som besitter den där själen vars uttryck redan är optimalt och oförvanskat - som går direkt från hjärtat till fingrarna.

Men utan teknik så blir den där känslan kvar i den skalle där den fötts. Med dålig teknik så blir känslans överföring snöpt, förminskad och handikappad.

Inte förrän tekniken är minst lika stor som känslan kan den där känslan förmedlas via ett instrument till andras öron precis som den var tänkt (eller känd).

Sen finns det såklart de som blivit så betagna av den vunna teknikens under att de skiter i den känsla de faktiskt besitter. Men de har också sin plats. Kanske inte så mycket för det musikaliska uttrycket, men som freakshow, kuriosa och måttstock.

Yngwie Malmsteen; fett med teknik, fett grym på att dölja ev. känsla.


Nu kan man förstås gå andra vägar än instrumentskicklighet för att förmedla sin känsla. Med en dator kan man stoppa tidens gång och pilla in sina toner på mikronivå. Detaljjustera deras timing och dynamik och skapa de mest virtuosa fraser. Man kan teckna ned sitt alster som noter på ett partitur och låta andra spela upp det precis så som känslan dikterat.

Men de exemplen är också hantverk. Många timmars inlärning av teknik. Erfarenhet och övning. Precis som det egna instrumenttrakterandet.

Man bör inte heller glömma bort att det finns ytterligare ett lager. Där mellan den medfödda fallenheten, musikörat och den eventuella känslan - nämligen teori.

Tonpoeten lägger massor av tid och möda på att hitta den där magiska tonen, och uppfinner därefter hjulet på nytt.

Människor har ägnat flera hundratals år åt att förstå musikens byggstenar och mekanik. Det är rätt korkat att inte ta del av åtminstone en del av den samlade kunskapen. Såklart inget måste. Men man slipper ödsla en hel massa tid och frustration på självklarheter.

...

Nej. Sluta romantisera kring uselt hantverk. Bakom varje förmedlad känsla finns en teknik att förmedla den.