21 september 2010

Skicka hem mig, för helvete!

Kära stadsmedborgare,

Skicka hem mig. Snarast. Skicka för helvete hem mig till Norrland igen.

För jag är ju inte född här. Jag har bara kommit hit med hopp och drömmar om ett bättre liv än det jag hade där jag kommer ifrån.

Vem fan tror jag att jag är?

Jag kommer här med mina tjocka L, mitt tystlåtna och sävliga sätt och mina stinkande kroppkakor och utgör ett hot mot den rappa innerstadskulturen, Solnakorven och Lidingö-i:na.

Jag har roffat åt mig av er vård med patetiska småskador och fjantiga infektioner. Jag har till och med tagit av er A-kassa och ätit, druckit och bott för.

Till råga på allt har jag plankat i t-banan och pissat i en rabatt vid Mosebacke. Jag har åtskilliga gånger nött på Hornsgatans asfalt med mina bonniga sneakers. Jag har egenmäktigt skällt på några av er när ni har kickat sönder saker på gatan. Fastän jag vet att det är ni, och inte jag, som har byggt upp den här staden.

Jag har dessutom mage att gnälla för att ni står i vägen, fiser i hissen, och går för sakta framför mig när jag ska till pendeln. Jag har inte ens gått SFI (Stockholmska För Inflyttade) så ni förstår knappt vad jag säger.

Det händer dessutom att jag umgås med Tobias, Anna, Frida, Rebecka, Sara, David, Tomas, Lisa och andra som, precis som jag, är usla inflyttingar norrifrån. Det tyder på en uppenbar ovilja att låta mig assimileras.

Jag är ett hot mot ER kultur. Jag tar ERA frilansjobb. ERA säten i tunnelbanan. Jag har roffat åt mig en av ERA bostäder. Jag utnyttjar ERA sociala skyddsnät och förmåner. Jag är, kort och gott, en parasit.

Skicka hem mig NU innan det är för sent!


----------


Nej. Jag är såklart ironisk.

Först vill jag förtydliga att stockholmarna inte alls är målet för den här liknelsen. Tvärtom. Det är, har det visat sig, framförallt glesbygden som bär på de här synsätten. Typ en sån jag kommer ifrån. Och då inte gentemot så kallade "svenskar" från annan ort i landet, utan människor från andra länder. Men liknelsen är, anser jag, helt legitim. Jag är också en flykting. Inte ens från krig och förtryck, utan från nåt så banalt som dåligt jobbutbud och tristess. Men jag råkar ha privilegiet att vara född innanför Sveriges gränser. Och får den där gyllene fribiljetten.

Så. Jag har sagt de här orden förut på Vem i helvete, men de tål att sägas om och om igen:

Kliv in i samtiden, för helvete!