28 september 2010

Vänslas med främmande herrar?

Igår flög jag hem till Stockholm från Malmö.

Jag älskar att landa på Bromma. Inflygningen över huvudstaden är fullkomligt bedårande. Allt vatten som glittrar. Den vita bollen söder om Söder. Husen, miniatyrmyllret och leksaksbilarna därnere. Att se sin egen kåk från luften. Den stora lilla staden.

Lika hänförd som jag är över vyn, lika fascinerande är det att se flygpendlarnas likgiltighet. Jag med näsan mot fönstret. De med näsan i DI. Totalt blasé. Sådär som man bara kan bli om man har sett skådespelet hundratals gånger.

Men, det är inte därför jag skriver det här. Anledningen är den stolsgranne jag fick. Det var en sån människa som inte har nåt emot tät kroppskontakt med medpassagerare.

Bara någon sekund efter att vi satt oss förlorade jag armstödet. Alltså, alla vet väl att man börjar lite försiktigt med en armbåge. Smyger åt sig sina 50% av utrymmet diskret över tid. Men inte denne herre. Klafs, så låg en arm halvt ovanpå min. En millimeter till och vi hade krokat lillfingrar som flanerande indiska gossar. Jag tog nederlaget och lade armen i mitt knä.

Och sådär fortsatte det. Försökte man skruva sig undan nånstans kom han efter och man förlorade ytterligare några centimeter utrymme. Knät föll ut och stödde sig mot mitt. När vi båda läste tidning så kom en varm handrygg och vilade mot min.

Så jag satt ett tag och funderade om det är jag som är tramsig. Jag menar, jag är ju inte rädd för kroppskontakt egentligen. Jag har ingen bacillskräck eller andra sådana fobier. Och det var ju en välkammad och välklädd man som doftade herrparfym.

Men ändå. Lite jävla respekt får man väl ha för andras personal space. Eller?

Jag bet ihop. Låtsades att jag var med i en film. Det enda som saknades i manuset var nån unge i sätet bakom som oavbrutet sparkade på min stolsrygg. Men där satt en stillsam DI-blasépendlare. Ungen satt nämligen i sätet framför mig och bankade med huvudet bakåt i sin egen stolsrygg istället. Samtidigt som hon skrek "iioooiioooiiooo" och min kaffemugg studsade oroväckande på brickan.

I sanning en upplevelse. Men en timme och tio minuter i luften mellan Sturup och Bromma kändes alldeles lagom.


10 kommentarer:

  1. Var det samma som jag träffade på igår?
    Han lade sin rock över halva sätet, armbågade när han läste etc.
    Fet i övre medelåldern.
    Flyttade mig och där kom ett miffo som stank vitlök och satte sig nästan på mig, mao, han satte sig två cm IN på mitt säte och tog inte bort sin äckliga lekamen. Det fanns andra ställen att sitta på. Äckel!

    SvaraRadera
  2. När sådant händer brukar jag "råka" vända mig hastigt om samtidigt "av misstag" placera en armbåge någonstans, så hårt som möjligt. Oj, satt du SÅ nära? Fungerar även väldigt bra när folk av någon anledning står för tätt bakom, i kön till provrummet eller så. Snabb vändning för att kolla på något snett bakom och hård armbåge samtidigt. Effektivt och tillfredsställande :-)

    SvaraRadera
  3. @ De kallar mig Skrållan -
    Klockrent! Jag brukar inte vara så våldsam (men tack för tipset!) utan bara ta ett steg bakåt när folk i busskön flåsar mig i nacken. Har jag hunden med mig brukar det inte vara några problem, då vill inte folk stå nära hehe! Mastiffdräggel är visst inget poppis...

    SvaraRadera
  4. Denna typ ligger under "irriterande tågpersonligheter II" i min anteckningsbok. Dessa märkliga existenser som inte märker att de sitter ovanpå en annan människa, gör "gubbljud" (harklingar, fnysanden, snarkningar, grymtanden) i örat på en, tar upp 150% av sitt sätes- och armstödsutrymme. Alternativt sätter de sig med ryggen åt på tunnelbanan, utan att först ta av sig ryggsäcken ...

    SvaraRadera
  5. Det finns tillfällen som jag finner det högst behändigt att vara 2 meter lång, väga över 100kg, ha rakat huvud och vara tatuerad. Folk har en tendens att ge mig mitt personliga utrymme under antagandet att motsatsen vore direkt ohälsosam (föga anar de ju att jag egentligen är en nallenbjörn).

    För er andra rekommenderar jag en lavett i bakhuvudet, man får faktiskt göra så på dumma människor :)

    SvaraRadera
  6. Ha ha, jag lider med dig! Själv har jag starka gränser vad gäller personligt utrymme och ve den som nuddar mig!
    Kände igen mig mycket när jag såg Gardell reagera brutalt då någon sorts personlig coach (eller nåt) la handen på honom i det där programmet där dom bor en massa kändisar på ett slott (har glömt namnet på det). Han sa nåt i stil med "RÖR MIG INTE!" och gav kvinnan en blick som hade fått ost att mögla.
    Fullt så våldsam blir väl inte min reaktion kanske, men ändå.

    SvaraRadera
  7. Iklädd endast klänning och flipflops efter 3veckor i Thailand hamnade vi mellan Schweiz och Stockholm på ett litet flyg med bara kostymnissar som inte släppe blicken en sekund från datorn för att titta på den fina vyn - dessutom var det gryning och allt såg ut som en enda lycklig sagovärld! Jag var totalfixerad vid rutan och satt och tryckte näsan mot. Jag störde mig jättemycket på att de inte ville uppmärksamma den helt otroliga vyn! :D

    SvaraRadera
  8. Hm. Jag skulle nog möjligen släppa blicken från vyn för att snegla lite på solbruna flickor i klänning och flipflops ... :/ Men dator? Nä.

    SvaraRadera
  9. Jag har däremot upplevt en motsatt till det du skriver. Jag satt helt normal på min vanliga bussresa varje morgon och så kliver det på en liten äldre dam. Eftersom jag sitter ganska långt fram där pensionärer hellre vill sitta och det var bara den enda lediga platsen. Hon sätter sig bara halvvägs på sätet och tar stöd med ena benet så hon inte glider ner. Vad tusan? Jag är inge läskig?

    SvaraRadera
  10. Hmm. Jag var med om att en kvinna slet tag i mina öron och började massera dessa, eftersom mitt flygresesällskap frågade om jag mådde illa i starten och jag sa ja. Jag kände mig lite kränkt, men jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig ur situationen.

    SvaraRadera