Vänslas med främmande herrar?

Igår flög jag hem till Stockholm från Malmö.

Jag älskar att landa på Bromma. Inflygningen över huvudstaden är fullkomligt bedårande. Allt vatten som glittrar. Den vita bollen söder om Söder. Husen, miniatyrmyllret och leksaksbilarna därnere. Att se sin egen kåk från luften. Den stora lilla staden.

Lika hänförd som jag är över vyn, lika fascinerande är det att se flygpendlarnas likgiltighet. Jag med näsan mot fönstret. De med näsan i DI. Totalt blasé. Sådär som man bara kan bli om man har sett skådespelet hundratals gånger.

Men, det är inte därför jag skriver det här. Anledningen är den stolsgranne jag fick. Det var en sån människa som inte har nåt emot tät kroppskontakt med medpassagerare.

Bara någon sekund efter att vi satt oss förlorade jag armstödet. Alltså, alla vet väl att man börjar lite försiktigt med en armbåge. Smyger åt sig sina 50% av utrymmet diskret över tid. Men inte denne herre. Klafs, så låg en arm halvt ovanpå min. En millimeter till och vi hade krokat lillfingrar som flanerande indiska gossar. Jag tog nederlaget och lade armen i mitt knä.

Och sådär fortsatte det. Försökte man skruva sig undan nånstans kom han efter och man förlorade ytterligare några centimeter utrymme. Knät föll ut och stödde sig mot mitt. När vi båda läste tidning så kom en varm handrygg och vilade mot min.

Så jag satt ett tag och funderade om det är jag som är tramsig. Jag menar, jag är ju inte rädd för kroppskontakt egentligen. Jag har ingen bacillskräck eller andra sådana fobier. Och det var ju en välkammad och välklädd man som doftade herrparfym.

Men ändå. Lite jävla respekt får man väl ha för andras personal space. Eller?

Jag bet ihop. Låtsades att jag var med i en film. Det enda som saknades i manuset var nån unge i sätet bakom som oavbrutet sparkade på min stolsrygg. Men där satt en stillsam DI-blasépendlare. Ungen satt nämligen i sätet framför mig och bankade med huvudet bakåt i sin egen stolsrygg istället. Samtidigt som hon skrek "iioooiioooiiooo" och min kaffemugg studsade oroväckande på brickan.

I sanning en upplevelse. Men en timme och tio minuter i luften mellan Sturup och Bromma kändes alldeles lagom.