Vem i helvete behöver andlighet?

Om det är nåt begrepp som ger mig lite mer klåda än andra så är det andlighet.

Varför då, kanske nån undrar. Andlighet är väl fint?

Kanske. Kanske inte. Mitt problem är att jag anser att det kan betyda i princip allt, och därför inte betyder någonting. Låt mig förklara:

Vissa som pratar sig varma om andlighet brukar mena att känslor och viljor förringas om de förklaras rent kroppsligt, psykologiskt och kemiskt. Jag menar precis tvärtom. Det är förringande att påstå att den magnifika organism som är våra fysiska kroppar, våra sinnen, vårt medvetande, vår intelligens och vårt intellekt skulle behöva ytterligare en inneboende, osynlig och utomvärdslig entitet i sig för att känslan på något sätt ska vara "äkta".

Jag känner känslan. Den är verklig. Den är fjäderlätt eller stark och stormig, alldeles underbar eller alldeles förfärlig. Men den är min och den finns. Den påverkar mig och jag påverkar min omgivning utifrån den. Den är inte mindre värd för att den skulle kunna mätas och registreras av avancerade apparater. Det behövs ingen andlig dimension för att förklara min känsla. Bara ett medvetande. En intelligens. En fantastisk process av elektriska och kemiska signaler. Och en fantastisk organism där allt detta ryms.


Vissa menar att andlighet är att plinga med klockor, tända rökelser, meditera, ligga på spikmatta eller lyssna på valsång.

Att stimulera - eller låta vila - våra sinnen är en högst kroppslig företeelse. Avkoppling, stimulans och njutning; allt det där är vi rustade för och behöver. Sinnena finns på plats. Centran för att ta emot och tolka sinnesintrycken finns på plats. Och förmågan att behandla och blanda sinnesintrycken med och till minnen, tankar och känslor finns på plats. Allt i vår magnifika mjuka maskin. Det behövs ingen ande i den ekvationen för att allt ska falla på plats. Det är redan där. Så plinga gärna på med klockorna och njut av rökelsen, eller lyssna på Periphery och smutta på en Laphroaig. Gör allt det där ditt sinne och din kropp mår bra av, men tro inte att det är för någon ande du gör det.


Vissa menar att andlighet är att tro på högre väsen, gudar, krafter och energier som är osynliga och övernaturliga och inte kan mätas.

Vi vet redan att det ligger i vår natur att försöka förklara det ännu oförklarade. Det är så vi har överlevt och utvecklats. Men där vår förståelse inte räcker till försöker vi fylla i med nåt som kan passa. Och det övernaturliga passar alltid. Det passar så bra just för att det inte kan mätas och vägas och registreras. För det är fluffigt. Det är allt och inget. Och det fyller alla gap oavsett gapets form.

Men om vi tänker bara lite klarare så inser vi snart att vi gjort oss själva en otjänst genom att fylla det där gapet med fluff. För där finns då inte längre någon plats för den verkliga kunskapen. Den verkliga förklaringen. Den verkliga utvecklingen. För där gapet redan är fyllt, där slutar vi att fylla. Där slutar vi att ställa frågor och söka svar.

Om jag tror och sitter nöjd med min tro så har jag ingen anledning att försöka få veta.



Om andlighet däremot betyder näring för och omvårdnad av medvetandet, det undermedvetna, tanken, känslorna och det som är jag - den psykiska varelsen - då är jag med er. Då köper jag idén. Jag har fortfarande lite problem med själva ordet i det att det redan är så laddat med fluff, men jag kanske kan komma över det också en vacker dag. Det vill säga om fluffet gradvis avtar och försvinner och ger plats för det verkliga.


För du är verkligen alldeles fantastisk, du lilla kolbaserade säck av mestadels vatten på ett dammkorn i universums avkrok. Det bor med största säkerhet ingen ande i dig. Och du är alldeles fantastisk ändå.