20 februari 2011

Vem i helvete behöver andlighet?

Om det är nåt begrepp som ger mig lite mer klåda än andra så är det andlighet.

Varför då, kanske nån undrar. Andlighet är väl fint?

Kanske. Kanske inte. Mitt problem är att jag anser att det kan betyda i princip allt, och därför inte betyder någonting. Låt mig förklara:

Vissa som pratar sig varma om andlighet brukar mena att känslor och viljor förringas om de förklaras rent kroppsligt, psykologiskt och kemiskt. Jag menar precis tvärtom. Det är förringande att påstå att den magnifika organism som är våra fysiska kroppar, våra sinnen, vårt medvetande, vår intelligens och vårt intellekt skulle behöva ytterligare en inneboende, osynlig och utomvärdslig entitet i sig för att känslan på något sätt ska vara "äkta".

Jag känner känslan. Den är verklig. Den är fjäderlätt eller stark och stormig, alldeles underbar eller alldeles förfärlig. Men den är min och den finns. Den påverkar mig och jag påverkar min omgivning utifrån den. Den är inte mindre värd för att den skulle kunna mätas och registreras av avancerade apparater. Det behövs ingen andlig dimension för att förklara min känsla. Bara ett medvetande. En intelligens. En fantastisk process av elektriska och kemiska signaler. Och en fantastisk organism där allt detta ryms.


Vissa menar att andlighet är att plinga med klockor, tända rökelser, meditera, ligga på spikmatta eller lyssna på valsång.

Att stimulera - eller låta vila - våra sinnen är en högst kroppslig företeelse. Avkoppling, stimulans och njutning; allt det där är vi rustade för och behöver. Sinnena finns på plats. Centran för att ta emot och tolka sinnesintrycken finns på plats. Och förmågan att behandla och blanda sinnesintrycken med och till minnen, tankar och känslor finns på plats. Allt i vår magnifika mjuka maskin. Det behövs ingen ande i den ekvationen för att allt ska falla på plats. Det är redan där. Så plinga gärna på med klockorna och njut av rökelsen, eller lyssna på Periphery och smutta på en Laphroaig. Gör allt det där ditt sinne och din kropp mår bra av, men tro inte att det är för någon ande du gör det.


Vissa menar att andlighet är att tro på högre väsen, gudar, krafter och energier som är osynliga och övernaturliga och inte kan mätas.

Vi vet redan att det ligger i vår natur att försöka förklara det ännu oförklarade. Det är så vi har överlevt och utvecklats. Men där vår förståelse inte räcker till försöker vi fylla i med nåt som kan passa. Och det övernaturliga passar alltid. Det passar så bra just för att det inte kan mätas och vägas och registreras. För det är fluffigt. Det är allt och inget. Och det fyller alla gap oavsett gapets form.

Men om vi tänker bara lite klarare så inser vi snart att vi gjort oss själva en otjänst genom att fylla det där gapet med fluff. För där finns då inte längre någon plats för den verkliga kunskapen. Den verkliga förklaringen. Den verkliga utvecklingen. För där gapet redan är fyllt, där slutar vi att fylla. Där slutar vi att ställa frågor och söka svar.

Om jag tror och sitter nöjd med min tro så har jag ingen anledning att försöka få veta.



Om andlighet däremot betyder näring för och omvårdnad av medvetandet, det undermedvetna, tanken, känslorna och det som är jag - den psykiska varelsen - då är jag med er. Då köper jag idén. Jag har fortfarande lite problem med själva ordet i det att det redan är så laddat med fluff, men jag kanske kan komma över det också en vacker dag. Det vill säga om fluffet gradvis avtar och försvinner och ger plats för det verkliga.



För du är verkligen alldeles fantastisk, du lilla kolbaserade säck av mestadels vatten på ett dammkorn i universums avkrok. Det bor med största säkerhet ingen ande i dig. Och du är alldeles fantastisk ändå.


20 kommentarer:

  1. Du är så jävla bra!

    SvaraRadera
  2. Underbar slutkläm!

    SvaraRadera
  3. Keep it up! :) eller :-) (Ska emotikoner ha näsa eller inte?)

    SvaraRadera
  4. Ande som begrepp kan jag inte ta till mig. Medvetande - givet, och det räcker för mig. Själ - javisst, kör till. Ande - nej.

    Andlighet har för mig kommit att stå som samlingsbegrepp för flum, magnetkristaller och rökelse, helbrägdagörare, luftarianer och allt det där.

    SvaraRadera
  5. Tack Anders!
    Du gör min morgon, min arbetsdag (som mestadels går ut på att surfa runt på världsvidawebben)
    På något sätt lyckas du jämt få till det. Riktigt bra dessutom!
    Dina tankar, nedskrivna till ord - intressant, roligt och tänkvärt.

    Hittade till din sida för inte allt för längesedan och sedan dess har jag inte kunnat slita mig. Matar mig själv med inlägg efter inlägg. Sen slog det mig, vad sjutton ska jag börja läsa när dem tar slut? Tja, det är en världslig sak. Keep up the good work!

    Men tack, tack för att du delar med dig av litet om mycket!

    SvaraRadera
  6. Jag förstår faktiskt precis vad du menar!! För jag tror på Gud, (Har en judisk själ) men jag avskyr ordet religiös och vägrar totalt att kalla mig det.. andlighet känns precis likadant!! Inte företeelsen som den ÄR för den finns ju inom oss alla i olika skepnader, men båda orden får det att krypa lite i skinnet på mig!! Jag TROR att det kan bero på att det oftast (miss)brukas av människor med "fel" tankesätt.. Och med fel menar jag : Inte öppna för ALLA människors lika värde, oavsett..

    SvaraRadera
  7. För några år sedan gjorde jag en uträkning över hur många kubikmeter i världen jag utforskat i mitt liv, med synen, hörseln, luktsinnet och känseln. Det blev en förfärlig massa kubikmetrar. Jag förklarade hur jag kommit fram till siffran och skrev att jag, trots dessa överväldigande många studerade kubikmetrar aldrig någonsin sett, hört eller på annat sätt erfarit något andeväsen av något slag. Jag avslutade med att jag därför nödgades konstatera att andar enligt min livslånga erfarenhet inte existerade.

    Jag var noga med att trycka på att det var MIN erfarenhet efter ett (då) 59-årigt liv. Så publicerade jag resultatet på Passagens debattsida "Tror du på Jesus".

    Ojojoj, vilket gensvar! Jag blev i 100tals svar förklarad som en hopplös ignorant, efterbliven och rentav dum i huvet…

    Det hjälpte inte alls att jag förklarade att det var MIN personliga erfarenhet som tydde på att andevärlden, den som påstås omge och påverka oss, inte existerade för just mig.

    Ja, upprördheten (och rädslan som jag också tyckte mig spåra) var stor. Jag förstod att jag pillat på en mycket öm tå i våra religioner: Huvudpersonen är ju ett andeväsen.

    Jag utökade med att anta att det då förmodligen fanns flera hundra millioner kameror i världen och undrade hur många andeväsen som fastnat på plåten. Det kom in många förslag, men de visade sig naturligtvis vara mer el mindre uppfinningsrika fotomontage.

    Frågor om vad andeväsena bestod av och hur man kunde finna restprodukterna efter desamma kunde inte heller tillfredsställande besvaras. Jag undrade också var det så underbara himmelriket var beläget, på Pluto?, nej… vilken galax kunde tänkas härbärgera de åtskilliga milliarder själarne som blivit belönade med evigt liv för att de trott, trots att det inte funnits någon logisk anledning till det. Vid det laget hade jag blivit en mycket illa sedd budbärare på debattsidan "Tror du på Jesus?". Så småningom slutade jag. Men det var lul så länge det varade.

    Det måste vara rätt så svårt att bibehålla tron på till exempel "Det finns en stad ovan molnen" i en tid då den i så fall borde gå att söka på GPS:en och ovan de högsta molnen finns lite tunn atmosfär som sedan övergår till den kalla rymden. VAR finns alla de där andarne?

    Men trots vår vetskap om vad som finns ovan molnen finns det ändå en förskräcklig massa människor som envist klänger sig fast vid vad föräldrar, präster och predikanter tutat i dem. Beundransvärt kan man tycka.

    Det var en gumma som menade att bara man tror tillräckligt starkt, så kan man precis som Jesus gå på vattnet. Gumman var helt övertygad om att den starka tron ägde just hon, så hon promenerade ut från strandkanten, med slutna ögon mässande:

    "Jag tror, jag tror, jag tror, jag tror, jag TROOR………Fan, det var väl det jag trodde!

    SvaraRadera
  8. Förlåt mig, jag glömde ju att ange min signatur: Börje S.

    SvaraRadera
  9. Tack Börje, för en fantastisk kommentar. Men man undrar ju, hur många kubik blev det då? =)

    SvaraRadera
  10. Svar till anonym
    Jag levererar den mkt summariska uträkning jag gjorde. Ja bedömde att jag var 6:e sekund drog slutsatser om det mina sinnen registrerade i omgivningen. Jag underskattade räckvidden för mina sinnen våldsamt för jag ville ju inte bli beskylld för fusk.

    "Synen: 438.000.000.000 kubikmeter
    Hörseln: 876.000.000.000 kubikmeter
    Luktsinnet: 109.500.000.000 kubikmeter
    Huden: 21.900.000.000 kubikmeter
    Funna andar: 0 (noll) kubikmeter

    Det har funnits tillfällen då jag sett och känt och hört saker som inte funnits i sinnevärlden. Det har då berott på tillfällig sinnesförvirring på grund av sjukdom eller extrem trötthet eller extrem hunger eller extrem törst. Det kan också vara en varelse i skymningen som visat sig vara en enbuske, eller en slarvigt upphäng skjorta på en stol om jag befunnit mig inomhus. Även husbock eller det så kallade dödsuret (en skalbagge) kan ge knäppningar som kan missuppfattas som något övernaturligt.

    Enstaka gånger har människor förändrat utseende, när jag befunnit mig i affekt, men endast i mitt tillfälligt upphettade sinne.

    På grund av ovan anförda argument så är min slutsats att andar, av vad slag det vara må, inte existerar i verkligheten. Jag kan inte under några förhållanden dra någon annan slutsats, det är helt enkelt omöjligt. Jag har mina 50 års egna erfarenheter att luta mig mot."

    Börje S

    SvaraRadera
  11. Fluff går bort. Att diskutera fluff med en "fluffare" är på ett sätt som att stjäla godis från ett barn, men samtidigt kan det vara som att sitta i bilkö.
    Min erfarenhet av fluffare är att de är människor som inte kan förstå eller acceptera ett slut efter livet, alternativt inte är kapabla att själva ta det fulla ansvaret för den situation de befinner sig i eller de beslut de förväntas fatta. Utbildning kan bota fluff i en del fall, däremot är det svårare att få fluffare att dämpa sin rädsla.
    Jag tror att det i många fall är en permanent otrygghet som gör att människor blir fluffare. Klart som korvspad att det är skönt att plötsligt ha någon/något att luta sig mot. Att det sedan är ren fantasi spelar förmodligen ingen roll, eftersom fluffarna själva inte ser det så.
    På ett sätt kan jag vara avundsjuk på att de har sitt fluff. Samtidigt kan jag bli fasligt irriterad på att de går omkring med ögonbindel hela livet och de får aldrig höra det "Vad var det jag sa" som de förtjänar.

    SvaraRadera
  12. Jag kom förresten på en sak som dåligt språkbruk /-kunnande har fört med sig. Något som är riktigt jobbigt för en språkpolis som mig.

    De(/-t) gör mig till en språkmissbrukare genom att jag ibland/ofta måste googla (åsikter på det ordet någon?) särskrivet för att hitta det jag söker efter. Jag måste således ibland/ofta utgå från att den information jag söker är författad av någon som är "dummare" än mig.

    SvaraRadera
  13. Nu kom mitt inlägg ovan visst i fel kommentarsfält (nackdelen med många intressanta artiklar i olika tabbar).

    SvaraRadera
  14. Lysande!

    När "andlighet" förs på tal kommer jag sjävl ofta tänka på filosofen Daniel Dennets "utmaning" att söka ge en mer precis definition av begreppet andlighet än denna, som alltså är en medveten karikatyr:

    "Spirituality is, you know, like, it's like paying attention to your soul or having deep thoughts that really move you, and not just thinking about who's got nicer clothes and whether to buy a new car and what's for dinner and stuff like that. Spirituality is really caring and not being just, you know, materialistic".

    Dennet's "materialistiska slogan" är också en höjdare:

    - Yes, we have a soul; but it's made of lots of tiny robots...

    SvaraRadera
  15. @Börje:
    Först och främst; en mycket intressant iakttagelse. Problemet med antibevis är dock att de står ganska ostadigt. Enligt linjerna "Jag har inte kunnat bevisa...därför existerar inte..." kan man i så fall bevisa, eller motbevisa ganska mycket. Tyvärr bevisar det endast "Jag har inte kunnat bevisa...därför har jag inte kunnat bevisa...". Det räcker ju med att någon annan en enda (reproducerbar o.s.v.) gång KAN bevisa för att hela ditt bevis ska omkullrunkas.

    Sedan, som intresserad av forskning och metodik, undrar jag: Tog du hänsyn i beräkningarna att du inte var sjätte sekund ser, hör, känner av nya kubikmetrar, utan att de flesta kanske är samma kubikmetrar som för sex sekunder sedan? I vilket fall kan ju argumenteras för att antalet undersökta kubikmetrar är ganska lågt i förhållande till alla de kubikmetrar som faktiskt finns. (Uppskattningsvis ett klot med radien 80 miljarder billioner miles http://whyfiles.org/2009/how-big-is-space/ .)

    Slutsatsen som däremot kan dras, eller kanske som drogs (eftersom jag inte sett diskussionen i sin helhet utan bara utdraget här ovan) är att det i "ditt" universum inte har kunnat påvisas några andar. Och det i sig är väl en väl så imponerande slutsats.

    Kunde det, i samma universum, påvisas några spöken, tomtar, spagettimonster eller religiösa fanatiker?

    SvaraRadera
  16. http://www.youtube.com/watch?v=DAuFJKQh83Y

    Lite halvt off-topic men intressant ändå om du inte har sett den :)
    Tack för en bra blogg!

    /micke

    SvaraRadera
  17. Så, efter att från flera håll ha blivit hänvisad hit eftersom den här Anders tydligen ska vara en ganska reko kille, så sitter jag nu här. Min förhoppning var att den gode Anders, i enlighet med påståenden från dem som skickade hit mig, skulle skriva något fantastiskt som fick mig att sätta mitt fredagsvin i halsen och plötsligt inse att det här med teism kanske inte är särskilt mycket att ha ändå. Tyvärr blev utfallet ett annat.

    För att det inte ska bli några missförstånd så vill jag, innan jag går in på den egentliga anledningen till att jag skriver den här kommentaren, tydliggöra att jag tycker att Anders verkar vara en alldeles utmärkt skribent och i de flesta fall också en mycket vettig debattör.

    Med detta sagt så verkar han just i sina religiösa funderingar lida av samma enkelspåriga tvärsäkerhet som de flesta ateister väljer att anamma när de diskuterar religion. Det kanske är en helt naturlig inställning om man ens vanligaste motdebattörer är bokstavstroende kristna, som bemöter varje rationell invändning med dogmer ur bibeln, men att förkasta Gud mot den här bakgrunden är i bästa fall naivt. Lite som att förkasta idéen om en stat bara för att man tycker att kommunism låter som en dålig idé.

    Så vad ska man då med Gud till? Ja du, visserligen har du inte fel när du säger att det rör sig om förklaringsmodeller, vad som däremot är direkt fel är ditt andra stycke om religiös andlighet:

    "Men om vi tänker bara lite klarare så inser vi snart att vi gjort oss själva en otjänst genom att fylla det där gapet med fluff. För där finns då inte längre någon plats för den verkliga kunskapen. Den verkliga förklaringen. Den verkliga utvecklingen. För där gapet redan är fyllt, där slutar vi att fylla. Där slutar vi att ställa frågor och söka svar."

    Om ovanstående var riktigt skulle detta innebära att vi aldrig kunde ompröva falska teorier. Om "fluffet" ledde till att saker och ting aldrig ifrågasattes kan man undra varför Newton tog sig en extra titt på det där äpplet, istället för att köpa idéen om att det är änglar som knuffar ner oss varje gång vi försöker hoppa upp. Faktum är att allmänt vedertagna teorier prövas oftare, och hårdare, än andra vilket gör att vi omprövar det vi vet hela tiden, vilket också är helt sunt. Sen kan man givetvis anse att det finns för svaga argument för att överhuvudtaget tro på Gud, men det är en helt annan femma. De flesta rationella troende anser väl också att det finns betydligt starkare argument för den allmänt vedertagna vetenskapen än för Gud, men än en gång så är detta ingenting som varken omöjliggör eller motsäger en förklaringsmodell som inkluderar Gud.

    Kommentaren börjar bli alldeles för lång, längre än jag först tänkt mig, och du ska ha en eloge om du orkar ta dig igenom den. Som avslutning vill jag bara säga att vetenskapen idag fortfarande är ganska långt borta från de områden där Gud är som mest intressant, och i vissa fall så pekar den dessutom åt håll som är usla ur en pragmatisk synvinkel. För att fatta mig kort så är mitt starkaste argument för att tro på Gud att jag gillar att välja, men det här med en fri vilja kan väl omöjligen vara särskilt viktigt för dig som ateist, eller?

    SvaraRadera
  18. Anden är det oändliga medvetandet som överlever våra fysiska kroppar. Varför förneka denna cenrtala del, kärnan, som finns i allt levande? Du talar om vetande och kunskap, men det finns inget vetande i världen för allt är en fråga om tro. Tron är allt som finns. Se på vetenskapen, den ändrar sig ständigt och kommer med nya saker. Därför att livet rör sig och förändras. 
    Vetenskapen försöker frysa världens oändlighet och fastna på en punkt som är fryst i tiden, för "vetandet" gäller endast då och just då på denna ändliga tidsfrusna punkt. Vilket gör att vetandet egentligen är förgängligt. Kvar finns tron och tron är det enda som finns.Men bara för att tron är det enda som finns, så innebär inte detta att man inte strävar efter att utöka sina livserfarenheter. Så ditt påstående att tro gör en passiv, vänder jag mig emot. Tron gör en aktiv. Tron är nyfikenhet och livsbejakande. Tro är ödmjukhet. Vetenskapen säger att den vet, och en stund efteråt säger vetenskapen "Ok vi hade fel den gången, men nu vet vi!" och en stund efteråt säger vetenskapen "Ok, vi hade fel igen, men nu vet vi". Vetenskapen har "vetat" en massa saker, haft kunskap om mycket, ända sedan människan uppfann vetenskapen, och det har uppenbarligen varit helt fel eftersom vetenskapen ändrar sig... Därför är vetenskapen också en tro, skillnaden är att de påstår att de vet fast det bara är tro. Och det är att sakna ödmjukhet inför livet.Jag kan iallafall erkänna att jag inte vet någonting alls om någonting, jag tror. Vetandet är egots illusion. Egot som söker kontroll. Vi kan omöjligt veta om världen, för världen är oändlig och vår livsupplevelse i våra kroppar är ändlig. Genom det ändliga kan vi inte veta om det oändliga, men däremot kan vi tro.Detta oändliga medvetande, anden i oss, som kan färdas utanför våra kroppar - fjärrskådning, utanför kroppen upplevelser, direkta och verkliga upplevelser av tidigare liv. Nu förstås dessa knappast av de som inte har haft dem, men för den som har haft detta så är detta verkligt och djupt och sant. En personlig upplevelse av en andlig dimension.Vi är inte låsta till vår kropp. Vi har vår kropp och den är vårt tempel, men vårt medvetande är oändligt och kroppen är ändlig.Det finns ingen motsättning mellan att erkänna denna andliga oändlighet i medvetandet, och att älska sin egen kropp, njuta av sin kropp och njuta av det fysiska livet. Det fysiska livet är ju den livsupplevelse som vi har här och nu. Vi kan absolut vara här fysiska och samtidigt erkänna vår andliga inre dimension. Och den som tror, ställer frågor och söker svar.Den som tror är nyfiken på livet och utforskar det. Och det du kallar för "fluff" är det verkliga, för det är evigt. Det fysiska är en drömvärld, som drömvärlden. Förgänglig och fylld av illusioner. Icke desto mindre kan vi njuta av den och må så bra som möjligt i denna illusion. Vi kan inte mäta det oändliga genom ändlighetens instrument för det är "out of range" och vetenskapens mätverktyg är subjektiva. De mäter bara det människan konstruerar dem att mäta, och människans tankar är ändliga. Så allting är därför subjektivt och detta subjektiva är allt som finns. Vi går omkring i våra egna subjektiva perceptionsvärldar som vi upplever som verklighet, och när vi drömmer om natten är det också verklighet fast ett annat slag, och allt är samtidigt en dröm fast på olika sätt. Och detta är livets dans. En dans med nyfikenhet och sökandet efter mer expansion av livsupplevelsen, för att öka informationen i vår tro. Men fortfarande tro, för det finns ingen kunskap och inget vetande. Det som kallas kunskap och vetande är också att tro.Och vi tror det som vår livsupplevelse erfar. 

    SvaraRadera
  19. Självklart finns tro. Och den behöver inte alls vara av ondo. Mitt problem med tro är då den framhålls som absoluta sanningar.


    Det vill säga precis så som gör härovan när du säger "anden överlever våra fysiska kroppar", "vårt medvetande är oändligt" och en hel massa annat fluff (om uttrycket tillåts). Det finns INGENTING av det vi vet (och även om vi inte vet allt så vet vi - sammantaget - en hel jävla massa) som på något sätt tyder på att det skulle förhålla sig på det sättet. Dels för att det som vi kallar medvetande, intelligens, intellekt, känsloliv, kreativitet och allt annat som definierar oss inte behöver en utomkroppslig entitet för att existera. Precis det som jag säger i inlägget. Den fantastiska maskin som kroppen och hjärnan utgör är redan tillräcklig. Så varför fylla på med fluff där det inte behövs?

    "Vetenskapen har inte svar på allt" får man som skeptiker höra, och svara på, minst en gång om dagen. Nej, det har vetenskapen aldrig påstått. Vetenskap är sökandet efter kunskap med de vassaste verktygen vi har. Vetenskapen bygger på uppdatering, ändring och ny kunskap. Om vetenskapen kan sägas ha sinnen, så är de maximalt öppna.

    Uppfattningar kring andar, själar, spöken, astralkroppar, vålnader, reinkarnation och annat övernaturligt är - trots att de är så otroligt oändligt osannolika - så fast cementerade i anhängarnas sinnen att ingenting kan få dem att ändra uppfattning. Deras sinnen är maximalt slutna för allt som inte ytterligare cementerar den uppfattning man redan har.

    SvaraRadera