Dagens ordfundering: Sjalur

Sjalur.

Nej, det är ingen isländsk scarf jag åsyftar. Det här rimmar på tambur och filur och är antagligen ett arv från franskan, eventuellt via norskan. Vi tar det från början:

Om jag säger jalusi till en fellow svensk tänker de flesta på typ ett solskydd med lameller. Men ordet kan även betyda svartsjuka eller avundsjuka. Jämför med franskans jalousie och engelskans jealousy. Fransoser är jaloux, engelsmännen jealous.

Norrmännen har anammat det där rätt av. De har substantivet sjalusi och kan bli sjalu.



I Sverige har vi så alltså det rätt okända, och möjligen dialektala, schalur. Förutom svartsjuk och avundsjuk tycks ordet även ha gjort en betydelseglidning och kommit att betyda fundersam och/eller tveksam.

Det var min vän Malin med rötter i Dalarna som uppmärksammade mig på ordet häromdagen. Ett ord jag ju har hört och känt till, men aldrig själv använt. Hon använder det i den senare betydelsen.

Men så var det det där med stavningen. Av ordböcker och googling har jag inte haft nån större hjälp. Schalur känns kanske nära till hands om man bortser från etymologin. Slår vi fast att det rör sig om ett lån från norskan torde stavningen snarare bli "sjalur". Men då är vi å andra sidan inkonsekventa mot själva jalusin. Norrmännen stavar ju till skillnad från oss även sjalusi med "sj". Återstår gör då "jalur" vilket borde vara konsekvent nog - men vem skulle läsa detta tämligen okända ord rätt med den stavningen?

Så förlåt mig för en lång utläggning om ett ord i marginalen. Men sånt här nörderi intrigerar mig enormt. Eller för att citera Bob Hund: När jag blir nyfiken står tiden still. Då blir jag pigg och orkar lite till.

Så. Sjalur. Vad tycker ni? Sitter någon av er rent av på facit?