Det är dags att tvätta.
Det värmer i ett geekhjärta att hyresvärden faktiskt har satsat på internetbokning och inte den gamla låsblockstavlan som man måste gå ner och kolla. Eller som en elak gubbjävel jag hade till värd en gång i tiden körde med: handritade blad och blyertspenna i snöre. Folk lurpassade i källaren vid månads-(och lapp-)skiftena och tecknade upp hela månadens tvättider; dvs alla de behövde och några extra utifall att. Jag var utan tvättid i fyra månader i sträck en gång! Men det är en annan story ...
Hursomhelst; nu kan jag se och boka tvättider hemifrån - eller varhelst jag är - över nätet.
Man måste dock logga in på "Mina sidor" på hyresvärdens sajt först. Sen måste man klicka runt ett tag för att komma till "Boka tvättstuga"-länken i menyn, klicka in sig där, och först därefter kan man boka. Lite för många klick för att vara optimalt alltså.
Att lägga ett bokmärke direkt till bokningssidan fungerar inte. Då inga inloggningsuppgifter kommer med så vet inte bokningen vem jag är, och jag får inte komma in.
Tricket var således att kolla upp vad "Mina sidor" skickade med för viktiga uppgifter till bokningssidan och baka in dem i bokmärkeslänken. Voila! Genvägen direkt till bokningssidan funkade! Perfekt.
Eller ... inte riktigt ...
Det saknades nåt. Bokmärkesikonen blev ju en sån intetsägande vit default-lapp med hundöra. En perfekt genväg måste ju även grafiskt kommunicera vad den är för något. Här behövdes en favicon.ico. Sagt är gjort. Jag ritade ihop en fin liten tvättmaskin om 16x16 pixlar i Photoshop och sparade den som en ikon.
Nu är ju problemet att 1) browsern låter en inte välja egna bilder till genvägarna, utan den måste anges på den aktuella webbsidan, och 2) den har jag såklart inte tillgång till.
Så jag skapade en sida på min egen server med två funktioner; ladda min ikon och skicka mig vidare till bokningssidan med rätt uppgifter inbakade. Bokmärkte den, och:
Så. Nu känns den okej. Nu har jag precis klickat och hittade en ledig tid kl 10! Gotta run! :-)
EDIT 12:53: Kom på att det hela blev ju ännu mer talande än jag först tänkte på, eftersom jag inte bara gjorde ovanstående hack innan jag kom iväg till stugan - utan även gjorde en skärmdump på resultatet och bloggade om det ...
JavaScript
31 augusti 2010
En nörd bokar tvättstuga
27 augusti 2010
Teknik. Och känsla.
I kommentarerna på mitt inlägg Houston, we have a problem:
"Å gud va trist å höra på alla tekniska gitarrister som ni nämt ovan... Slash har känslan :) /Bejo"
Läste den och insåg att jag har hört det där resonemanget massor med gånger när det gäller musik och instrumenttrakterande. Teknik eller känsla. Som om de vore motsatser. Som om den ena uteslöt den andra.
Visst kan man ha känsla utan att vara jätteteknisk. Känsla är musikalitet, öra och fantasi.
Och visst kan man öva upp en grym teknik utan att ha känsla. Teknik är finslipad motorik och timmar av slit.
Problemet är när alla som blivit skickliga på sitt instrument per automatik kastas i facket "teknisk jävel utan feeling".
Och vad värre är, när varenda fantasilösa fummelfinger sägs besitta en sån "otrolig känsla".
Nej. Det hela är ett tramsigt romantiserande kring rockkonstnären. Den Jack Daniels- eller rödtjutspimplande tonpoeten som inte behöver kunna eller veta. Den som besitter den där själen vars uttryck redan är optimalt och oförvanskat - som går direkt från hjärtat till fingrarna.
Men utan teknik så blir den där känslan kvar i den skalle där den fötts. Med dålig teknik så blir känslans överföring snöpt, förminskad och handikappad.
Inte förrän tekniken är minst lika stor som känslan kan den där känslan förmedlas via ett instrument till andras öron precis som den var tänkt (eller känd).
Sen finns det såklart de som blivit så betagna av den vunna teknikens under att de skiter i den känsla de faktiskt besitter. Men de har också sin plats. Kanske inte så mycket för det musikaliska uttrycket, men som freakshow, kuriosa och måttstock.
Nu kan man förstås gå andra vägar än instrumentskicklighet för att förmedla sin känsla. Med en dator kan man stoppa tidens gång och pilla in sina toner på mikronivå. Detaljjustera deras timing och dynamik och skapa de mest virtuosa fraser. Man kan teckna ned sitt alster som noter på ett partitur och låta andra spela upp det precis så som känslan dikterat.
Men de exemplen är också hantverk. Många timmars inlärning av teknik. Erfarenhet och övning. Precis som det egna instrumenttrakterandet.
Man bör inte heller glömma bort att det finns ytterligare ett lager. Där mellan den medfödda fallenheten, musikörat och den eventuella känslan - nämligen teori.
Tonpoeten lägger massor av tid och möda på att hitta den där magiska tonen, och uppfinner därefter hjulet på nytt.
Människor har ägnat flera hundratals år åt att förstå musikens byggstenar och mekanik. Det är rätt korkat att inte ta del av åtminstone en del av den samlade kunskapen. Såklart inget måste. Men man slipper ödsla en hel massa tid och frustration på självklarheter.
Nej. Sluta romantisera kring uselt hantverk. Bakom varje förmedlad känsla finns en teknik att förmedla den.
20 augusti 2010
Tankenöten om den hungriga bokmalen
Jag kom att tänka på en gammal tankenöt om en hungrig bokmal som jag måste dela med mig av. Först med rätt svar i kommentarerna vinner en ohygglig massa ära! :-D
(Om du känner till den sen tidigare kan du ju låta nån annan klura.)
I en bokhylla stod 7 volymer av ett uppslagsverk som vanligt sida vid sida. Inlagan i varje bok hade en tjocklek av 4 cm, och pärmens tjocklek var 5 mm på vardera sidan.
En hungrig bokmal åt sig hela vägen från första sidan i första boken till sista sidan i sista boken.
Hur lång sträcka åt sig bokmalen sammanlagt genom uppslagsverket?
18 augusti 2010
Taskigt?
(Ja, jag är lite barnslig idag :-)
EDIT: För de som inte har stenkoll på Michelangelos verk i Sixtinska kapellet så vill jag bara påpeka att jag endast har vinklat om riktningen på Guds pekande arm och lagt dit pratbubblan. Jag har INTE förminskat Adams mandom. Den är i original size.
16 augusti 2010
Lista: 12 visdomsord från Vem i helvete!
Jag läser ännu en korkad och klyschig affirmatorisk visdomsordsharang på Facebook med uppmaning att "kopiera och klistra in på din egen status".
Ursäkta mig medan jag kräks lite i kulissen.
Hur fan är det fatt med er, medmänniskor? Lever ni sådana eländiga liv att kalkerade plattityder om att ni är toppen känns upplyftande på riktigt?
Att visa för omvärlden att man är bra med hjälp av en kopierad affirmation är ju som att visa hur kärnfrisk man är genom att hålla upp sin antibiotikakur.
Visdom my ass. Allt är bara utanpåverk om att du ska intala dig att du duger. Inget som får dig att tänka om, på riktigt. Här kommer mina visdomsord. Jag hittade på dem ganska precis nu. De är rätt kassa, men ändå hundra gånger bättre än den där smörjan ni klistrar runt:
1. Ta och skit i saker och ting ibland, och våga tala om att du skiter i det.
2. Det är okej att jobba så lite du har råd med.
3. Tro inte på allt skit du har hört.
4. Nej, du är inte lika snygg som Kate Beckinsale. Men din snubbe kan ändå inte få henne.
5. Prova att ha en påläst åsikt ibland. Det känns för jävla gött.
6. Kunskaper kan du, till skillnad från kanelbullar, med fördel stoppa i dig så många du orkar.
7. Universum är gigantiskt. Du är mycket liten och tämligen meningslös.
8. Meningen med livet är att hålla sig vid liv så man kan fylla livet med mening.
9. Knulla.
10. Gör slut med dina skitvänner och hitta bättre.
11. Hitta nåt du kan brinna för. Och brinn för det.
12. Stäng för fan av Let's Dance.
Eller ja... den där sista kanske var mer en åsikt än ett visdomsord. Men det skiter jag i.
13 augusti 2010
Vem i helvete kan inte lira gura?
Häromsistens skrev jag om att Aftonbladets läsare röstade fram Slash som världens bästa gitarrist.
Säga vad man vill om den saken (vilket jag gjorde), men det finns en enorm källa att ösa ur när det kommer till duktiga gitarrister.
Inte minst här på hemmaplan. För Sverige har faktiskt fler än Yngwie Malmsteen och Ulf Wakenius som kan lira gura. Här, till exempel, är en rad med grymma svenska gitarrister som du kanske eller kanske inte har hört talas om förut. Titta, lyssna och njut ...
Martin på Spotify »
Johan Randén
(Johan finns inte på Spotify f.n. Däremot kan du hitta honom på Myspace)
Jimmy Wahlsteen
Jimmy på Spotify »
Mattias IA Eklundh
Mattias på Spotify »
Olle Lindvall
Olle på Spotify »
Andreas Öberg
Andreas på Spotify »
Paraskavedekatriabloggeri
En bekant på Facebook idag:
"Har haft en jävulsk morgon. Vaknade med rejält ont i halsen. Sen slog jag benet i sängen TOKHÅRT. När det var dags för frukost skulle jag skaka multivitaminflaskan men korken satt inte åt. Gul sörja i hela köket. Sen in i badrummet där handduken ramlar ner i toaletten och jag råkar kladda smink på fel ställen så det bara är att börja om ..."
Ouch. Stackars. Och observera - idag är det fredagen den 13:e!
Jag säger det till henne skämtsamt och hon berättar att hon också har tänkt på det.
Jag tror att de flesta idag tar skrocket om olycksdagen mer på skämt än på allvar. Eller åtminstone hoppas jag det. Men det är lätt att göra de där orsak/verkan-kopplingarna som inte finns och som utgör själva grundbulten i det vi kallar vidskepelse.
För vi vill ju se mönster. Vi är programmerade att se mönster. Skinners duva trodde den kunde framkalla mat genom att snurra moturs i sin bur, för att det var precis vad den gjorde när den första slumpstyrda matbiten trillade in. Av alla vänner och bekanta är det högst sannolikt att någon har en dålig dag just idag, på fredagen den 13:e. Vrickar du foten onsdag den 21:a så bryr du dig inte om nåt datum. Vi filtrerar bort, lägger till, glömmer, sorterar och kopplar ihop tills vi bringat ordning i kaoset.
På kuppen har vi fått skrock, magimedicin och religioner.
De är alla högst geografiskt och tidsmässigt betingade. Ta religionerna till exempel. Beroende på var och när du är född så tror du på olika saker. Oden, Ganesha, Amaterasu, Huitzilopochtli, Allah, JHWH, Jesus, Apollon, Mahayan ...
De kan rimligen inte alla vara korrekta. Vad är det för taskigt allsmäktigt väsen som låter majoriteten av världens folk födas in i galen tro? Och endast en bråkdel i den rätta?
Det lutar för min del åt att de är felaktiga allihop. Precis som magimedicinen. Och skrocket.
Men helvete vad förkyld jag har blivit idag, förresten ... :(
(Vad rubriken betyder? Det får du ta reda på själv! ;-)
4 augusti 2010
Land och land och land ...
När jag var liten hade jag ett tag en bästis som hette Camilla. Hon var ett år äldre. Ganska coolt. En gång när vi var hemma hos henne och lekte så berättade hon att hon hade ett eget land.
-VA?! sa jag, HAR DU?!
Jag kunde inte så många länder då. Sverige såklart. Norge. England. Amerika. Och nåt som hette Uvesa. Och så kommer Camilla och berättar att hon har ett eget land. Väldigt imponerande. Hon skulle visa det. Vi gick runt hörnet på villan och jag minns att jag funderade över hur tusan man kunde ta sig till ett annat land via bakgården. Vi stannade vid en jordplätt och Camilla pekade:
-Där, sa hon, där har jag morötter. Där har jag bönor ...
Ååååh. Så korkad jag var. Ett land kunde ju vara nåt man planterade saker i också. Ett trädgårdsland. Jordgubbsland. Potatisland. Jag hade varit inställd på en upplevelse utöver det vanliga. Det jag fick se var ett hål i gräsmattan med små gröna tussar. Sånt hade vi ju hemma också. Besvikelse.
Den här storyn kom jag att tänka på häromsistens när det blev tal om att åka till en kompis lantställe. Som den norrlänning jag är envisades jag med att kalla lantstället för stugan.
Egentligen vet jag bättre. Här heter det landet. Man åker till landet, inte till stugan.
Jag vet inte riktigt vad det beror på. En möjlig förklaring är ju att många av huvudstadsbornas sommarhus har passerat stugnivån och mer liknar vanliga villor i finish och faciliteter. Men det känns inte helt troligt. I hembyn är det stugan om det så står en jacuzzi i hörnet i det helkaklade badrummet. Och här är det landet även om man hämtar vatten i brunnen och sitter på utedass och slåss med mygg. Skitsamma var det förresten. Jag gillar landet. Det låter romantiskt på nåt sätt.
Men det är när ställena ifråga föregås av genitiv som det blir lustigt. Vi var vid Marias land i förra veckan, säger man. Första dan på semestern drar jag till mitt land.
Då kan jag inte låta bli att le lite. Och tänka på Camilla, i gula gummistövlar, pekandes på jordplätten med de små gröna tussarna.
3 augusti 2010
Gästinlägg av Bilson: Bildgåta 9
[ Well eat my shorts, bildgåte-h8rs! Bilson hörde av sig och ville gästbildgåteblogga här! Det fick han såklart! /Anders ]