Sjalur.

Nej, det är ingen isländsk scarf jag åsyftar. Det här rimmar på tambur och filur och är antagligen ett arv från franskan, eventuellt via norskan. Vi tar det från början:

Om jag säger jalusi till en fellow svensk tänker de flesta på typ ett solskydd med lameller. Men ordet kan även betyda svartsjuka eller avundsjuka. Jämför med franskans jalousie och engelskans jealousy. Fransoser är jaloux, engelsmännen jealous.

Norrmännen har anammat det där rätt av. De har substantivet sjalusi och kan bli sjalu.

I Sverige har vi så alltså det rätt okända, och möjligen dialektala, schalur. Förutom svartsjuk och avundsjuk tycks ordet även ha gjort en betydelseglidning och kommit att betyda fundersam och/eller tveksam.

Det var min vän Malin med rötter i Dalarna som uppmärksammade mig på ordet häromdagen. Ett ord jag ju har hört och känt till, men aldrig själv använt. Hon använder det i den senare betydelsen.

Men så var det det där med stavningen. Av ordböcker och googling har jag inte haft nån större hjälp. Schalur känns kanske nära till hands om man bortser från etymologin. Slår vi fast att det rör sig om ett lån från norskan torde stavningen snarare bli "sjalur". Men då är vi å andra sidan inkonsekventa mot själva jalusin. Norrmännen stavar ju till skillnad från oss även sjalusi med "sj". Återstår gör då "jalur" vilket borde vara konsekvent nog - men vem skulle läsa detta tämligen okända ord rätt med den stavningen?

Så förlåt mig för en lång utläggning om ett ord i marginalen. Men sånt här nörderi intrigerar mig enormt. Eller för att citera Bob Hund: När jag blir nyfiken står tiden still. Då blir jag pigg och orkar lite till.

Så. Sjalur. Vad tycker ni? Sitter någon av er rent av på facit?

Jag är måhända sist av alla att upptäcka den här sketchen. Men här är den iallafall, That Mitchell and Webb Look: Homeopathic A&E

:D

Såhär i juletid med glittriga tevekonserter blir det än mer aktuellt än annars:

Kära sångare, sångerskor och instrumentalister - improvisera inte sönder första rundan på den melodi du framför.

Vad mig anbelangar får du waila och solorunka hur mycket du vill - men var hygglig och sjung/spela igenom melodin så som den är skriven åtminstone en gång. Någon har faktiskt suttit och komponerat den. Kanske lagt ned en hel massa tid och arbete. Och du har antagligen valt att framföra den för att den är bra. Så visa lite respekt.

Kan du inte hålla fan på dig ens till slutet av första refrängen? Använd fraseringen och känslan för att sätta din prägel istället. Eller gör små improvisationer upp till, mellan, eller i slutet av meloditonerna. Men låt bli melodin. Ett enda litet varv. Snälla.


(Hej, förresten. Om nu nån skulle råka läsa. Och god fortsättning! Jag flydde landet för ett tag men är nu hemma igen. Burr!)

Ibland skriver jag som bekant om medicin - och framförallt alternativ sådan - i den här bloggen. Då förekommer ofta ordet placebo. De flesta har någotsånär koll på vad placebo är, men jag tänkte att det kunde vara intressant att titta närmare på begreppet.

När man är sjuk och mår dåligt vill man såklart ha medicin så man mår bättre och blir frisk. Men vad göra om det inte finns någon fungerande medicin tillgänglig?

Så tidigt som 1785 finns placebo - futurumformen av latinets placeō (att behaga) - omnämnt i medicinska sammanhang. Behagandet bestod i att, om man inte hade möjlighet att göra patienten frisk, åtminstone göra denne nöjd. Placebo betecknade en helt overksam "medicin". Sockerpiller utan aktiva substanser som man kunde ge till oroliga eller otåliga patienter, under förespeglingen att det var verklig medicin, så att de kunde kände sig behandlade och trygga.

1950 dokumenterades en lustig sak, nämligen att vissa patienter som fick placebo inte endast kände sig nöjdare utan faktiskt också blev friskare i jämförelse med de som inte fick någonting alls. Det tycktes som om själva tryggheten, hoppet och förväntningarna på medicinen påverkade patientens tillfrisknande positivt.

Sockerpillren, fastän de var helt overksamma, hade alltså en effekt. Man kallade den placeboeffekten.

Det är fortfarande så att placebo betecknar själva sockerpillren, och placeboeffekten den verkan de får. Men man (undertecknad är inget undantag) är ofta slarvig och kallar själva effekten för placebo vilket är rätt dumt eftersom man då får problem med vad man ska benämna "sockerpillren" (som kanske inte alls innehåller nåt socker och kanske inte ens kommer i form av piller).

Den här kunskapen påverkade hur man testar olika behandlingar. För att kunna prova om en medicin fungerar är man tvungen att ta hänsyn till placeboeffekten, som ju annars skulle utgöra en felkälla i utfallet. Det löser man enklast genom att samtliga de patienter som observeras får piller. Men bara hälften får riktig medicin, medan andra hälften får placebo. Genom att jämföra utfallet i placebogruppen med utfallet i medicingruppen kan man se vad som är verklig effekt vs. placeboeffekt. Givetvis skall studien vara ett blindtest, dvs patienten får inte veta om denne får medicin eller placebo. Ännu mer tillförlitlig är studien om den är dubbelblind, dvs varken patienten eller den som ger behandlingen vet vad som ges. På så sätt kan inte heller behandlarens förväntningar och agerande påverka grupperna olika.

Placeboeffekten har också en elak tvilling, nämligen noceboeffekten. Den är placeboeffektens absoluta motsats och innebär att patienten kan må sämre eller uppvisa "biverkningar" om man har negativa förväntningar på behandlingen. Homeopater säger ofta till patienten att de i början av en homeopatikakur kan bli lite sämre, och många säger sig sedan uppleva just det. Detta kan enkelt förklaras med noceboeffekten.

Det finns ytterligare ett viktigt begrepp och det är placebo effect-by-proxy (kanske enklast översatt närståendeeffekten eller liknande). Man har nämligen kunnat visa på en placeboeffekt hos individer som inte rimligen kan ha några egna förväntningar på en behandling, till exempel spädbarn/småbarn och djur. Det är då förväntningarna hos en eller flera närstående som spelar in. Stress, sorg och oro hos den närstående kan vändas till hopp, förväntan och ett lugnare beteende då en behandling har satts in. Barnet och djuret är känsliga för sådana förändringar och reagerar motsvarande.



- Okej, så alla vetenskapligt orimliga eller bevisat overksamma alternativbehandlingar bygger alltså på placeboeffekten?

Nej. Även om placeboeffekten spelar en viktig roll så är den inte hela förklaringen till att folk säger sig vara hjälpta av sådana behandlingar.

Sjukdomar läker väldigt ofta ut av sig själva. Eller vi gör förändringar i exempelvis livsstil och kost som påverkar åkomman. Eller kanske vi rent av åt annan medicin samtidigt som t ex homeopatikan. Det finns massor av omständigheter som kan påverka din sjukdom, varav många som vi inte ens märker eller reflekterar över. Vid sådana tillfällen riskerar vi att göra felbedömningar av orsakssambanden.

Vi kanske också - medvetet eller omedvetet - är lite selektiva när vi känner efter, minns och berättar om sjukdomsförloppet och behandlingen. Man bär ofta på förutfattade meningar, och tenderar att uppleva eller återge verkligheten utefter dessa uppfattningar. Detta brukar i sammanhanget kallas för bias.

Och till sist: folk ljuger. Kan man lyckas sälja vatten för tiotusentals kronor litern kanske man till och med drar en liten medveten lögn då och då för att hålla kommersen igång. Om det kan vi spekulera länge. Men vanligast är nog trots allt den oskyldigt menade vardagliga anekdoten. Den där då man gärna skarvar och lägger till lite så att det blir mer skjuts i storyn. "Jag var till tjugo olika läkare som inte kunde göra nånting! Ett enda besök hos Klok-Evert och jag fick droppar och blev bra på fjorton dar!". Det lilla, jordnära, naturliga och ålderdomliga som segrar mot det stora, starka, konstgjorda och moderna. Det är en fantastisk liten dramaturgi som alltid fungerar.

Detta, tillsammans med placeboeffekten gör att till exempel homeopater, energimedicinare, healers och andra kvacksalvare kan finnas kvar fastän vi gjort stora framsteg inom vetenskap och medicin och bevisat deras metoder som pseudovetenskapligt nonsens.


Hursomhelst är placeboeffekten en effekt att ta i beräkning. Vare sig man berättar om sin egen sjukdomshistoria och behandling, eller testar och bedömer andras.

Bilden ovan leder till en artist. Vem?

De brukar ju få heta så, de här inläggen där jag gör mig kvitt en massa sånt jag lagt på hög och tänkt blogga om men inte kommit till skott eftersom jag inbillar mig att jag har ett liv vid sidan om bloggandet medan jag i själva verket bara är lat.

1) Det har släppts ett konceptalbum om Karl den store vid namn "Charlemagne: By the Sword and the Cross". Genre: ostig power metal. På sång: ingen mindre än den 88-årige kultskådisen Christopher Lee. Jag är förbryllad och ganska impad. Här är promovideon (luftgitarr på svärd utlovas):

"I shed the blood of the Saxon men!". Frågor på det?


2) Är du som jag också ofta osäker på exakt vem/vad som åsyftas när folk pratar om "Gud"? Sajten Godchecker.com är guiden till över 3000 gudar och andra övernaturliga väsen. Här torde även den mest kräsne hitta sin egen supreme being-favorit. Vad sägs till exempel om Czernobog, black god of darkness, ur den baltiska/slaviska mytologin? (Häpp. Nu blev det svärd och ganska metal här också)


3) (...så vi fortsätter väl på temat) Du har väl sett dokumentären Anvil! The Story of Anvil från 2008? Annars borde du göra det. En Spinal Tap ur verkligheten, med det sköna gamla kanadensiska bandet som gjorde dunderhiten "Metal on metal" och spåddes en lysande framtid men försvann från rampljuset.

Till och med SVT hade den goda smaken att sända filmen häromsistens. Nu handlar det här dock om sviterna efter dokumentären. På diskussionssidan för bandets Wikipediaartikel ställer man helt seriöst frågan: "Is this a real band?"

Hysteriskt roligt. Argumenten för att det skulle vara påhitt och fejk är i princip: Jag hade aldrig hört talas om Anvil innan den här filmen - och - Trummisen heter Robb Reiner, samma namn som regissören för mockumentären Spinal Tap! Hello!!

Som förespråkare av skeptiskt tänkande måste jag ju dock ge ynglen lite credd, även om det blev rätt fel just den här gången. :D


4) Så nåt inte alldeles aktuellt (såvida inte 1956 räknas som aktuellt) - ett klipp ur filmen Ratataa: The Staffan Stolle Story där Povel Ramel sjunger om Ittma Hohah:


Från en tid då humor inte nödvändigtvis behövde bygga på igenkänning, ironi eller eufemismer till röven - utan kunde vara en småknasig skojsång om en påstådd självplågare från "Chit'n Pot'n Bah" som inte tycks ha nån vidare lust att kliva upp till bevis.

Vem är förresten hetingen som står och hänger mot en stolpe i videoklippet ovan? Det ser inte ut som Lissi Alandh. Och Gunwer Bergqvist, Siv Ericks, Yvonne Lombard och Sif Ruud som också står med i rollistan känner jag ju väl igen, och det är ingen av dem.

Jag har av någon anledning inte lyckats se Ratataa än. Men jag vill. Filmen är lite av en kavalkad av fantastiska Povelklassiker som "Knackelibang på dörren", "Var är tvålen", "Underbart är kort" m.fl.


5) Google har återigen släppt sina sammanställningar av de vanligaste sökningarna (som vanligt efter att alla porrgooglingar är bortstädade eftersom de annars skulle dominera totalt). DN har läst dem och rapporterar att svenskarnas vanligaste sökningar är "Facebook", "Youtube" och "Aftonbladet". Och precis som tidigare förundras jag över folks besynnerliga oförmåga att lägga till ".com" och ".se" efter adresser - eller kanske framförallt oförmågan att spara bokmärken.

Här kommer en gratis snabbkurs för hela svenska folket:

- Tryck och håll ned tangenten Ctrl ... och så tangenten D på det. Släpp. Tryck på enter.

- Eller en ännu bättre: Ta tag i (dvs peka på med musen, tryck och håll ned vänster musknapp) ikonen som står före webbadressen här ovanför (kallas favicon och ser just här ut sålunda: ) och dra den en rad nedåt till där du har en massa andra värdelösa genvägar som du troligen inte har lagt till själv och aldrig använder men aldrig kommit på tanken att ta bort. Släpp musknappen. Voila!


Välkommen åter.

Sådär. Då ska det nya kommentarsfältet Disqus vara på plats och fungera.

Fördelarna med Disqus är många. Det är oberoende av vilken blogg- eller publiceringsplattform man använder. Massor av bloggar och webbsajter har bytt till det (SvD.se i dagarna, t ex). Det har massor av features som saknas t ex i Bloggers egna kommentarsfält.

Men framförallt har du många valmöjligheter när du vill kommentera. Det smartaste är att muta in sitt användarnamn direkt hos Disqus. Men du kan även använda din befintliga användare hos Facebook, Twitter, Yahoo eller OpenId. Du kan också kommentera utan konto, som Gäst.


Så, hur reggar jag ett Disqus-konto?

Det gör du första gången du kommenterar! 1) Skriv nåt här i kommentarsrutan (kommer du inte på nåt så är "Hej!" alldeles godkänt) och klicka sen på knappen Skicka som... 2) Välj fliken Disqus, och klicka på "Don't have one? Register a new profile". Fyll i dina grejer och klicka Register.



Vi hörs i kommentarerna!

Jag laborerar just nu med att byta kommentarsfältet här nedanför till DISQUS istället för det gamla Blogger-standardfältet.

Det kan således vara lite knas ett tag tills allt kommit på plats. Ha överseende!

EDIT: Alla gamla kommentarer är nu importerade. Luskar nu i varför kommentera-länken och kommentarsräknaren från startsidan inte fungerar.

"Läs noga!! Gruppen som ber alla att ändra sin profil till en favorit seriefigurer är egentligen en grupp pedofiler som gör det för att barnen kommer att acceptera deras vänförfrågningar snabbare om de ser en tecknad bild - det har ingenting att göra med att stödja barnen mot våld mm . Det var på ett Tv-program .. dom varnar om internet bedrägerier bla i kvällens nyheter"

Mm. Precis.

Vågar man hoppas på att boken "Skeptikerskolan: Handbok i kritiskt tänkande" blir en populär julklapp?

Läs andra Vem i Helvete-inlägg om homeopati här »