27 maj 2011

Tjuvröka, fingerpulla och dricka häxblandning ...

- Om våra religiösa traditioner, del 1

Jag är ju, ifall någon skulle ha missat det, inte troende. Jag tycker inte att världsbilden och livet självt vinner varken större mening eller bättre förklaringar på idén om en osynlig och allsmäktig entitet i skyn. Snarare tvärtom.

Inte ens på den svenska mellanmjölksentiteten "något" tror jag. Att tro på "något" är så luddigt att det betyder allt och därför ingenting. Utgår vi från att "något" har haft ett uppsåt så säger vi implicit att detta något har en intelligens. Därför skiljer sig inte den modellen märkbart från ren Gudstro. Om "något" däremot saknar både uppsåt och intelligens så kan det vara universum självt. Eller vad som helst av fysisk natur. Grattis! Om det behöver vi inte tro. Det vet vi redan att det existerar.

Nåväl. Jag förespråkar hur som helst ett sekulärt samhälle, dvs ett samhälle där det står var och en fritt att tro på precis vad de vill och utöva sin tro, men där det gemensamma samhällsbyggandet - staten, politiken, styrandet, lag och rätt - ska stå på gemensamma och allmänmänskliga grunder. Endast då kan vi uppnå full religionsfrihet. Endast då kan kristna, muslimer, hinduister, ateister, buddhister, asatroende, agnostiker, häxor, druider, new ageare och vanliga mellanmjölksnågotare leva sida vid sida i ett gemensamt samhälle. Ett samhälle som inte väljer sida till förmån för någon av dem, utan för det som gäller allas rätt och väl.

-Jamen, säger då någon, om du nu är så icke-troende och sekularistisk, varför firar du jul då? Eller påsk?

Även om man bortser ifrån att de flesta högtider fanns redan innan kristendomen kom och tog över dem (med passande förklaringar om Jesu förehavanden till exempel), så har jag ändå inte som icke-troende några problem med traditioner, även om de har kristen historia.

För mig är julen en familjens högtid. Ljus i vintermörkret. Omtanke om varandra. Glada och ivriga barn. God mat och gåvor. Doften av glögg och saffran. Vacker musik och ledighet. Jesu [påstådda] födelse är inte ens med på topp hundra av associationer kring den högtiden. Sorry. Samma sak med påsken (som är lite av "julen light"). Familj. God mat. Mer ägg och mer färgglatt godis. Jesu död och uppståndelse? Njä ... not really.

Jag har precis lika lite problem med arvet från kristendomen där som jag har av asatron då jag säger "tisdag", "onsdag", "torsdag" och "fredag". Hur är det själv: ägnade du åskguden med hammaren en tanke när du vaknade upp igår morse?

Det jag däremot har problem med, är traditioner som faktiskt har (kvar) en religiös innebörd och konsekvens, men där den ofta förbises. De är tre till antalet och de följer här i stigande obehaglighetsgrad:

Kyrkovigsel behöver inte vara obehagligt alls, i de fall det är två troende människor som viger sig inför Gud som det heter. Är det vanliga mellanmjölkare som ber prästen att "dra ner lite på det där med Gud" så är det kanske lite småknasigt, men inte mer. Det är trots allt två vuxna människor som tagit ett gemensamt och, får man hoppas, genomtänkt beslut. Kyrkan är ju en fantastiskt vacker lokal. Akustiken är fenomenal. Man får liksom en stor del av högtidlighetskänslan på köpet.


Konfirmationen
däremot, kan vara rätt obehaglig. I ett av världens mest icke-troende land så lever den till stor del just på tradition. Syskonen konfirmerade sig. Kompisarna gör det. Man får kanske åka på läger och tjuvröka, fingerpulla och dricka häxblandning. Och man får presenter. Att man faktiskt konfirmerar - dvs bekräftar - sin tro på den kristna guden ligger nog långt ned på listan, om ens där. Obehagligt blir det om man faktiskt inte har någon gudstro - utan står och med lögn svär sig in i religionen. Obehagligt och faktiskt rätt sorgligt. Man är ju trots allt bara i tidiga tonåren. Långt ifrån klar över livets stora frågor.

Men obehagligast av dem alla är dopet. Och om denna tradition skriver jag i nästa del »

8 kommentarer:

  1. Kopierar det min bror skrev som kommentar i ett tidigare inlägg: "Aaaargh! Du har stulit mina tankar! Ge dom tillbaka!".

    SvaraRadera
  2. En cliffhanger.  Jag kan knappt bärga mig.

    BTW, bra skrivet!

    /Calle

    SvaraRadera
  3. Dopet och konfirmationen, här får de kristna sakramenten på tafsen så att det ryker om det vill jag lova. Jag vill bara förekomma ett av de argument som jag misstänker/anar dyker upp i uppföljaren. Vi döper barn som inte har den ringaste chans att uttrycka en egen åsikt i frågan. I vissa fall kan man kanske diskutera möjligheten till egen åsikt även vid konfirmationen, men den ska ju i alla fall symbolisera vårt eget val att just konfirmera vår tro. Det finns ju onekligen kristna samfund som praktiserar vuxendop. Och även om det finns mycket att säga om olika frikyrkliga samfund och sekter så tycker jag att det är en mer tilltalande variant än den "klassiskt Svenska kyrkan"-klassiska varianten. Där står det ju (återigen mer eller mindre) den enskilde fritt att välja att döpa sig eller inte. Jag har svårt att se ett spädbarn ha samma möjlighet. Argumentet att barnet skulle vara svuret till Gud så tidigt som möjligt, utifall barnet skulle förolyckas innan det hunnit svära sig dit på egen hand tycker jag väger lätt i sammanhanget.

    Av ren okunskap, upplys mig gärna; praktiserar exempelvis baptisterna konfirmation, eller anses man ha gjort sitt val redan vid dopet?

    SvaraRadera
  4. Tjena! Jag är en 15-årig kille från Göteborg och jag måste börja med och säga att jag gillar din blogg starkt! Jag håller med dig om mycket. Jag är inte troende. Men jag går ändå i konfirmation och jag har inte upplevt något av det du skriver på mina läger;) Jag gick med för att jag ville träffa nya människor och lära mig mer om den kristna tron, och det har jag gjort. Alla är verkligen fantastiska människor och vi har grymt kul ihop. Att jag inte tror är helt ok för dom, och jag är med på det mesta vi gör (förutom nattvarden, där drog jag gränsen).

    P.S Sneglade lite på din newsfeed på twitter här och jag har det inte själv så: Varför vill du behöva ändra den fysiska ordningen på låtarna? När jag var en väldigt ny data-användare så drog jag bara ett par låtar upp och några ner, och så hade man blandat! :D

    SvaraRadera
  5. Hej Antonio! Kul att du gillar bloggen.


    Jätteroligt att du har träffat nya människor och att du har ett intresse att lära dig mer om den kristna tron. Det är på grund av nyfikenheten på religionerna jag har läst mycket om och av dem och kommit till slutsatsen att jag inte gillar det de säger, tror på, gör och har gjort genom tiderna.

    Men lite sorgligt är den ändå att höra att du går i konfirmation fastän du inte är troende. Konfirmera är samma ord som engelskans "confirm", alltså bekräfta. Du bekräftar din tro på gud genom konfirmationen. När du skriver "Att jag inte tror är helt ok för dom", är det konfirmationsvännerna du menar, eller vet kyrkan om det också?


    (Det finns flera anledningar till att jag vill blanda redan i spellistan, t ex att man delar listor med andra; att jag vill slippa slå shuffle på och av osv. I en lista med flera hundratals låtar är det lite väl mycket jobb att dra runt spåren manuellt =)


    Ha det gott! /Anders

    SvaraRadera
  6. Hmm, jag kan tycka att det är lite märkligt att gå på konfirmation om man inte tror på det men samtidigt så måste jag säga att om man gör det och faktiskt konfirmerar sin tro utan att mena det, vem tar då skada? Är det Gud? Nej, han existerar ju inte så där har man nog inget bekymmer. Är det man själv? Nja, om man vill gå för att göra dittan eller dattan och sen "konfirmerar" något man egentligen inte tror på så ser jag det som en vit lögn för sig själv som man knappast behöver psykologhjälp för senare i livet. Är det då medkonfirmanderna? Nja, de som har samma åsikt som en själv har nog inget att säga och de som faktiskt tror kanske blir upprörda någon minut men inte mer än så. Är det då prästerskapet? Skulle inte tro det. De får ju utöva sina indoktrineringsförsök i nån vecka eller två. Lyckas de så har de ju nåt att vara glada för, gör de det inte så har de i alla fall försökt och borde vara nöjda med det. Föräldrarna då? Nja de faller nog in under samma svar som prästerna. Hyckleri; ja visst, men vad kan man begära av en 14-15-åring som vill hänga och ha skoj (så skoj nu bibelstudier kan bli). Jag är glad att jag lät bli eftersom jag strax efter att alla i min närhet konfirmerade sig insåg att gubben med skägg faktiskt bara var fantasier och sagor. De som faktiskt konfirmerade sig av mina vänner var antingen troende eller inte och jag tror inte att konfirmationen gjorde någon skillnad åt varken det ena eller andra hållet så jag tror att vi kan vara relativt lugna över att det bara är en parentes i tillvaron som mycket annat.
    ... och vad det gäller kyrkligt bröllop så kan jag säga att jag gifte mig i en museekyrka, pga mysighetsfaktorn, där man var tvungen att ha präst (varför nu landstinget tvingar en till sånt för att tjäna några slantar på sin egendom) så det var bara att slå på dövörat för "Gud blaha blaha" och komma ihåg stunden för vad den var för mig och min fru. En lycklig dag och bekräftan inför varann och våra nära och kära att det är Vi som gäller.

    SvaraRadera
  7. Fast är det inte aningen trångsynt att inbilla sig att konfirmationen, dess namn till trots, nödvändigtvis måste fylla samma funktion idag som den en gång gjorde? 

    För att överhuvudtaget kunna bilda sig en uppfattning om huruvida man tror, eller inte tror, på exempelvis kristendomen så är det ju rimligt att man först tar reda på vad den går ut på.

    Att konfirmationen är starkt vinklad är väl naturligt, men förutsatt att man har den som komplement till exempelvis diskussioner med personer som du själv som är ateister och, i konfirmandens fall, den svenska skolan som är konfessionellt ateistisk så tycker jag att det är ett bra sätt att ta del av olika synvinklar på den kristna tron.

    Sen kan det givetvis diskuteras huruvida det är rätt att genomföra själva konfirmationsmomentet om man, efter studierna, inte tror på kristendomen, och här tror jag att du har helt rätt i att det snarare är kul att få presenter och att släkten tycker att det är något som man "borde göra". Om vi å andra sidan har detta i baktanke så kanske inte ens detta är så hemskt. Eller?

    SvaraRadera
  8. Nej jag tycker verkligen inte det är trångsynt. Det är inte din och min sak att revidera innebörden och symboliken av konfirmationen. Det är det kyrkan som måste stå för. Och det har de, såvitt jag känner till, inte gjort.

    Och visst vore det toppen om alla unga även fick chansen att diskutera tro och religion med en eller flera ateister. Men jag tror tyvärr inte att det är så många förunnat. Den gruppen ägnar sig mig veterligen inte åt uppsökande verksamhet eller barn- och ungdomsverksamhet.

    SvaraRadera