Tjuvröka, fingerpulla och dricka häxblandning ...

- Om våra religiösa traditioner, del 1

Jag är ju, ifall någon skulle ha missat det, inte troende. Jag tycker inte att världsbilden och livet självt vinner varken större mening eller bättre förklaringar på idén om en osynlig och allsmäktig entitet i skyn. Snarare tvärtom.

Inte ens på den svenska mellanmjölksentiteten "något" tror jag. Att tro på "något" är så luddigt att det betyder allt och därför ingenting. Utgår vi från att "något" har haft ett uppsåt så säger vi implicit att detta något har en intelligens. Därför skiljer sig inte den modellen märkbart från ren Gudstro. Om "något" däremot saknar både uppsåt och intelligens så kan det vara universum självt. Eller vad som helst av fysisk natur. Grattis! Om det behöver vi inte tro. Det vet vi redan att det existerar.

Nåväl. Jag förespråkar hur som helst ett sekulärt samhälle, dvs ett samhälle där det står var och en fritt att tro på precis vad de vill och utöva sin tro, men där det gemensamma samhällsbyggandet - staten, politiken, styrandet, lag och rätt - ska stå på gemensamma och allmänmänskliga grunder. Endast då kan vi uppnå full religionsfrihet. Endast då kan kristna, muslimer, hinduister, ateister, buddhister, asatroende, agnostiker, häxor, druider, new ageare och vanliga mellanmjölksnågotare leva sida vid sida i ett gemensamt samhälle. Ett samhälle som inte väljer sida till förmån för någon av dem, utan för det som gäller allas rätt och väl.

-Jamen, säger då någon, om du nu är så icke-troende och sekularistisk, varför firar du jul då? Eller påsk?

Även om man bortser ifrån att de flesta högtider fanns redan innan kristendomen kom och tog över dem (med passande förklaringar om Jesu förehavanden till exempel), så har jag ändå inte som icke-troende några problem med traditioner, även om de har kristen historia.

För mig är julen en familjens högtid. Ljus i vintermörkret. Omtanke om varandra. Glada och ivriga barn. God mat och gåvor. Doften av glögg och saffran. Vacker musik och ledighet. Jesu [påstådda] födelse är inte ens med på topp hundra av associationer kring den högtiden. Sorry. Samma sak med påsken (som är lite av "julen light"). Familj. God mat. Mer ägg och mer färgglatt godis. Jesu död och uppståndelse? Njä ... not really.

Jag har precis lika lite problem med arvet från kristendomen där som jag har av asatron då jag säger "tisdag", "onsdag", "torsdag" och "fredag". Hur är det själv: ägnade du åskguden med hammaren en tanke när du vaknade upp igår morse?

Det jag däremot har problem med, är traditioner som faktiskt har (kvar) en religiös innebörd och konsekvens, men där den ofta förbises. De är tre till antalet och de följer här i stigande obehaglighetsgrad:

Kyrkovigsel behöver inte vara obehagligt alls, i de fall det är två troende människor som viger sig inför Gud som det heter. Är det vanliga mellanmjölkare som ber prästen att "dra ner lite på det där med Gud" så är det kanske lite småknasigt, men inte mer. Det är trots allt två vuxna människor som tagit ett gemensamt och, får man hoppas, genomtänkt beslut. Kyrkan är ju en fantastiskt vacker lokal. Akustiken är fenomenal. Man får liksom en stor del av högtidlighetskänslan på köpet.


Konfirmationen
däremot, kan vara rätt obehaglig. I ett av världens mest icke-troende land så lever den till stor del just på tradition. Syskonen konfirmerade sig. Kompisarna gör det. Man får kanske åka på läger och tjuvröka, fingerpulla och dricka häxblandning. Och man får presenter. Att man faktiskt konfirmerar - dvs bekräftar - sin tro på den kristna guden ligger nog långt ned på listan, om ens där. Obehagligt blir det om man faktiskt inte har någon gudstro - utan står och med lögn svär sig in i religionen. Obehagligt och faktiskt rätt sorgligt. Man är ju trots allt bara i tidiga tonåren. Långt ifrån klar över livets stora frågor.

Men obehagligast av dem alla är dopet. Och om denna tradition skriver jag i nästa del »