Inlägg

Visar inlägg från juni, 2011

Fantastiska fakta

Bild
Jag råkade surfa på denna lista med "Fantastiska fakta" på nätet och kände att jag ville dela med mig av den: Fjärilar smakar med fötterna. En ankas kvackande ekar inte, och ingen vet varför. På tio minuter frigör en orkan mer energi än all världens samlade kärnvapen. 100 personer dör årligen till följd av att ha satt en penna i halsen. Folk i allmänhet är oftast mer rädda för spindlar än för döden. Elefanter är de enda djur som inte kan hoppa. Endast en person av två miljarder kommer att leva till 116 års ålder. Det är möjligt att leda en ko uppför en trappa, men inte nedför. Kvinnor blinkar nästan två gånger så mycket som män. Det är fysiskt omöjligt för dig att slicka din egen armbåge. En snigel kan sova i tre år. Inget ord i det engelska språket rimmar med "month". Ögats storlek är detsamma från födsel till död, men näsa och öron slutar aldrig att växa. Den elektriska stolen uppfanns av en tandläkare. Alla isbjörnar är vänsterhänta. En struts ög

Den magiska händelsen med Chris Whitley-plattan

Bild
Det var i mitten på 90-talet nånstans. Det var på den tiden då skivor pressades i en given upplaga som såldes och sen tog slut. I bästa fall tills nästa pressning. I värsta fall för alltid. Och det var denna dag skivmässa i gymnasieskolans ljusgård. Jag slog följe dit med min bror, diskofilen, och jag hade endast ett mål i sikte: att hitta Chris Whitleys debutplatta " Living With The Law " som han ägde men inte jag, fastän det var en av mina absoluta favoritplattor. Den var runt fem år gammal då. Och med en rätt obskyr artist. Skivbolaget hade säkerligen bättre saker för sig än att pressa upp nya ex av den där gamla plattan. Tre timmar, femtio skivnasare och jag vet inte hur många bläddringar senare stod jag där uppgiven och skivlös. Living With The Law fanns helt enkelt inte bland de tusentals plattorna på mässan. Fuck it , tänkte jag och hakade på brorsan hemåt för en kaffe istället. När vi närmade oss hans hoods såg vi en skylt: LOPPIS . Vi gick in. Det var nåt t

Dagens design-FAIL

Bild
Jo, jag vet att "designmiss" hade varit ett bättre ord. Men det här är the interwebs, då heter det FAIL. Här kommer den iallafall: Matjessillburken.  En förpackning som det är helt omöjligt att öppna utan att en eller flera av följande fyra missöden inträffar: 1. Det blir övertryck i burken när man börjar böja på locket, så när första glipan går upp sprutar en stråle av matjesspad ut. 2. Den låga bräddfyllda burken gör att man spiller spad över händerna om man öppnar den på frihand. 3.  Man skär sig på lockets vassa kanter eftersom man bånghåller burken mot ett plant underlag för att motverka punkt 2. 4. I slutskedet av öppnandet lossnar det sista av locket plötsligt, burken knycker till och det som eventuellt är kvar av spadet skvätter ut. Ansjovisburken har samma design och problem. Även makrillburken. Men där gör den högre viskositeten i tomatsåsen att det oftast går bra. Nu finns det såklart sätt att komma runt vissa av de här problemen. Man kan använda

... och apropå fantastiska artister

Bild
En av de som har berört mig musikaliskt allra mest genom åren är singer/songwritern/gitarristen Chris Whitley . Ända sedan hans debut Living With The Law , 1991. [Nån gång ska jag berätta nåt alldeles övernaturligt och besynnerligt som hände mig i samband med denna platta. Men inte nu. (EDIT: Men nu .)] Chris Whitleys stil är i princip omöjlig att etikettera. Grunden måste sägas vara ett minimalistiskt spel på - oftast - resonatorgitarr i olika udda stämningar. En del svart blues, en del noiserock, en del pop och en del soft jazz. Och ovanpå detta hans otroligt själfulla sång och sångmelodier. Jag hade förmånen att se Chris på Daily News Café i Kungsträdgården (slutet på 1990-talet - början på 2000-talet nånstans). Han rökte som en borstbindare på scen. Satt det inte en cigg i mungipan så satt det en mellan strängarna uppe vid stämskruvarna. Ibland både och. Inte helt otippat gick Chris Whitley bort  i lungcancer, 45 år gammal, vintern 2005. Redan 1995 hade jag dock blivit v

Om pop-produkter - och Jessie J

Bild
Häromkvällen satt jag på balkongen med en vän och delade på en flaska rosé. Vi kom in på det här med att många soloartister, främst kvinnliga sådana, som har lite framgång i listorna automatiskt ses som "produkter". Dvs att man tror att konceptet är klart, låtarna färdigproducerade, sången fixas med autotune och för artisten återstår endast att se söt ut i videon. Men att den etiketten är väldigt orättvis på vissa. Lady Gaga var ett exempel som kom upp. Det är lätt att avfärda henne som endast en galen exhibitionista och poser i fullständigt utomjordiska klädkreationer. Men förutom att vara artist och sångerska ut i fingerspetsarna lirar hon även piano och komponerar många av sina egna låtar (och låtar till andra artister). Hon harvade runt på småklubbar med sitt piano och sin singer/songwriter-akt under sitt riktiga namn, Stefani Germanotta, långt innan Poker Face . Jag tog upp en annan tjej som gjorde singeldebut 2010, och släppte sin fullängdare i slutet på februari