20 juni 2011

Den magiska händelsen med Chris Whitley-plattan

Det var i mitten på 90-talet nånstans. Det var på den tiden då skivor pressades i en given upplaga som såldes och sen tog slut. I bästa fall tills nästa pressning. I värsta fall för alltid. Och det var denna dag skivmässa i gymnasieskolans ljusgård.

Jag slog följe dit med min bror, diskofilen, och jag hade endast ett mål i sikte: att hitta Chris Whitleys debutplatta "Living With The Law" som han ägde men inte jag, fastän det var en av mina absoluta favoritplattor. Den var runt fem år gammal då. Och med en rätt obskyr artist. Skivbolaget hade säkerligen bättre saker för sig än att pressa upp nya ex av den där gamla plattan.


Tre timmar, femtio skivnasare och jag vet inte hur många bläddringar senare stod jag där uppgiven och skivlös. Living With The Law fanns helt enkelt inte bland de tusentals plattorna på mässan.

Fuck it, tänkte jag och hakade på brorsan hemåt för en kaffe istället. När vi närmade oss hans hoods såg vi en skylt: LOPPIS. Vi gick in. Det var nåt tillfälligt. Inhyrt i en tom butikslokal. Vi kollade runt bland gamla byråer, en och annan vas, ett par kantstötta bokhyllor och några fåtöljer. På disken stod två små kartonger med skivor. Kanske femton plattor allt som allt. Jag gick fram och bläddrade. Mest på ren reflex. Det var några Absolute Music. En Janet Jackson. En Celine Dion. En Ace of Base. Och en Living With The Law med Chris Whitley ...

- Hittar du nåt?, sa loppistanten bakom disken.

- Öööh ... ja ... asså, fick jag ur mig, den här plattan har jag precis letat efter i tre timmar på skivmässan!

I samma stund insåg jag att det inte stod några priser på skivorna. Bra jobbat, Anders. En vass loppisnasare skulle fånga den bollen och säga -Ja den där är väldigt sällsynt. Den kostar 350 spänn!

- Oj vad trevligt, sa loppistanten, får jag tjugo kronor för den?

Det fick hon.

Vi gick hem till brorsan och drack kaffe. Jag tittade på min skiva. Jag var förbluffad. Och jag trodde inte på högre makter. Då heller.

8 kommentarer:

  1. Diskofilen, som börjar bli lite till åren med sviktande minne som följd, undrar då:
    Var någonstans fanns den loppisen? För övrigt kommer jag ihåg en lycklig och överraskad lillebror.

    SvaraRadera
  2. Det var en av de numrerade tvärgatorna (5:e kanske?). Det låg nåt "Kem"-nånting i den lokalen tidigare.

    SvaraRadera
  3. Herregud, ståpäls är bara förnamnet. *ryser*
    Spotify e bra. :)

    SvaraRadera
  4. "Jag var förbluffad. Och jag trodde inte på högre makter. Då heller."

    Snart kommer du väl att deklarera att du inte tror på påskharen, tandfén och jultomten heller, din agnostiske stackare... ;-)

    SvaraRadera
  5. "Agnostiske"? Är du oförskämd, slyngel? ;)

    SvaraRadera
  6. Ja, hur så? Var jag inte tillräckligt tydlig med det...?

    (Förlåt då: "ateistiske". Nöjd nu?)

    SvaraRadera
  7. Låg den inte i källarlokalen längs med Brynäsgatan, nästan uppe vid 6:e tvärgatan? Jag var med vill jag minnas.

    SvaraRadera