... och apropå fantastiska artister
En av de som har berört mig musikaliskt allra mest genom åren är singer/songwritern/gitarristen Chris Whitley. Ända sedan hans debut Living With The Law, 1991. [Nån gång ska jag berätta nåt alldeles övernaturligt och besynnerligt som hände mig i samband med denna platta. Men inte nu. (EDIT: Men nu.)]Chris Whitleys stil är i princip omöjlig att etikettera. Grunden måste sägas vara ett minimalistiskt spel på - oftast - resonatorgitarr i olika udda stämningar. En del svart blues, en del noiserock, en del pop och en del soft jazz. Och ovanpå detta hans otroligt själfulla sång och sångmelodier.
Jag hade förmånen att se Chris på Daily News Café i Kungsträdgården (slutet på 1990-talet - början på 2000-talet nånstans). Han rökte som en borstbindare på scen. Satt det inte en cigg i mungipan så satt det en mellan strängarna uppe vid stämskruvarna. Ibland både och.
Inte helt otippat gick Chris Whitley bort i lungcancer, 45 år gammal, vintern 2005.
Redan 1995 hade jag dock blivit varse om dottern, Trixie Whitley, i det att hon då som åttaåring ritade omslaget till Chris' platta Din Of Ecstasy. När han sex år senare släppte Rocket House fick Trixie vara med och sjunga på spåren Chain och Serve You - och redan här hördes det att fjortonåringen hade ärvt pappas själfulla sångförmåga.
Nu är Trixie 24 år gammal och fullfjädrad artist. Vid sidan av sången lirar hon piano, trummor och gitarr. Hon har bland annat slagit sig ihop med gamla kanadensiska producenträven Daniel Lanois (som också var den som upptäckte Chris på en klubb i New York) i projektet Black Dub:
När jag här och var hör pappa Chris i Trixies musikaliska uttryck brukar jag, lättrörd som jag är, få tampas med en tår i ögonvrån.
Jag hoppas få höra mycket mycket mer med och av Trixie.
