Om pop-produkter - och Jessie J

Häromkvällen satt jag på balkongen med en vän och delade på en flaska rosé. Vi kom in på det här med att många soloartister, främst kvinnliga sådana, som har lite framgång i listorna automatiskt ses som "produkter". Dvs att man tror att konceptet är klart, låtarna färdigproducerade, sången fixas med autotune och för artisten återstår endast att se söt ut i videon. Men att den etiketten är väldigt orättvis på vissa.

Lady Gaga var ett exempel som kom upp. Det är lätt att avfärda henne som endast en galen exhibitionista och poser i fullständigt utomjordiska klädkreationer. Men förutom att vara artist och sångerska ut i fingerspetsarna lirar hon även piano och komponerar många av sina egna låtar (och låtar till andra artister). Hon harvade runt på småklubbar med sitt piano och sin singer/songwriter-akt under sitt riktiga namn, Stefani Germanotta, långt innan Poker Face.


Jag tog upp en annan tjej som gjorde singeldebut 2010, och släppte sin fullängdare i slutet på februari i år - brittiskan Jessie J. Många har kanske hört hennes Price Tag spelas på radion och tänkt -Jaha, ännu en i raden av proffsproddade popprinsessor. Men förutom att också hon komponerar musik (åt sig själv och andra som Chris Brown, Rihanna, Justin Timberlake, Miley Cyrus, Alicia Keys m.fl.) är den största skillnaden dock att den här tjejen sjunger brallorna av de flesta.

Här är en video där hon ackompanjerad av en boombox sjunger sin Who You Are i New Yorks tunnelbana:



Och här, i ett showcase hos skivbolaget Universal (som sedermera signade henne) med den bluesiga Mamma Knows Best:




Talang är bland det mäktigaste jag vet. Och Jessie J ger mig ståpäls.