11 augusti 2011

Ständigt denne Birro

Jag gick lyckligt ovetande om att Marcus Birro hade författat ytterligare en faceplant till krönika tills jag läste Charmkvarks välformulerade replik på den borta på Skepchick.se.

Då var det kört. Jag var ju tvungen att läsa.

Birro är i sanning ett unikum. Inte för att han tänker och resonerar och skriver och uttrycker sig som han gör - för det finns det massor av debattörer på obskyra forum och bloggar som gör. Utan för att han tänker och resonerar och skriver och uttrycker sig som han gör - i etablerad massmedia. Det är tämligen unikt.

Som nu krönikan i fråga. En text så full av tankevurpor att man häpnar. Igen.

Låt mig citera och replikera:

"Det som inte går att bevisa är en stor del av mitt liv
Världen styrs av matematiker. Det är viktiga män och kvinnor med staplar, siffror och diagram."

Statistik och beräkningar är riktigt bra verktyg för att se hur saker har varit och försöka beräkna hur saker kan bli. Så om man ska planera och styra någonting är sådant klokt att ta till. Den metoden klår med största sannolikhet tro, poetisk passion och magkänsla i en match. Och det utesluter inte att omtanke och medmänsklighet finns där ändå.

"De lyckas på något sätt förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning. Ingenting är mystiskt eller oförklarligt. Allting går att omvandla till fysisk och riktig verklighet."

Varför skulle kunskap vara ett förminskande av det man skaffat den om? Skulle min kärlek, rädsla eller sorg på något sätt förringas för att den faktiskt skulle gå att mäta i hjärnaktivitet och signalsubstanser? Är vi människor inte lika fantastiska ändå?

"Matematikerna älskar sina siffror. De kan sitta i timmar och flytta sina siffror mellan olika diagram."

Och? Poeterna älskar sina ord. De kan sitta i timmar och flytta sina ord och meningar i en vers. Musikerna älskar sina toner .... osv ...

"De säger sig kunna förklara en förälskelse med fysiska lagar."

Det har jag faktiskt aldrig hört någon säga. Man kan däremot se en förälskelse om man tittar på hjärnan och dess aktivitet. Men varför den uppstått inför vem är i det närmaste ett kaos av variabler, erfarenheter, orsaker och verkningar. Och som sagt - förälskelsen förringas inte det minsta av att vi har kunskaper om den. Den är lika stark och underbar för det.

"De säger sig ha räknat ut att Gud inte finns. Varför? För att det inte går att bevisa att Gud finns."

Nej, Marcus Birro. Så säger de inte. Man kan inte räkna ut att någonting inte finns. Man säger heller inte att det "inte går att bevisa att Gud finns". Man säger att det inte är bevisat att Gud finns. En monumental skillnad.

"Matematikerna låter sig aldrig svepas med av känslor. De har satt klorna i nästan varenda kultursida i hela landet. Allting ska sönderdelas, silas genom genusfilter, förödmjukas, förminskas, reduceras. Som om konsten och kulturen OCKSÅ var matematik."

Jag vet inte vilka kultursidor du läser, Birro. Men jag tycker de snarare domineras av sådana som dig. Sådana som gärna berättar om klokskaper som med estetisk och existentiell akrobatik blottar hela den cyniska nakenhet och obarmhärtiga påtaglighet som destabiliserar alla dikotomier och stereotyper, snarare än om hur man får upp vanligt folks ögon för ett rikt kulturutbud.

"Det har fått till följd att de flesta inte längre läser kultursidorna fast kulturen borde vara det som ligger närmast varje medmänniskas innersta hemlighet. I stället har kulturen blivit en inbördes klubb med kollegiala blinkningar, kotterier och en, låt oss tala i klarspråk, en sorts upphöjd skitnödighet som har väldigt lite med kultur att göra."

Ja, i det första håller jag faktiskt med dig. Vad gäller den upphöjda skitnödigheten bör du kanske även blicka lite inåt.

"Den ansträngda och tillkämpade krångligheten på kultursidorna är en stor synd. Kultursidorna exkluderar i stället för att inkludera. Det är en stor skam och en rätt vanlig syn bland matematikerna.
Hit hör också föreningen Humanisterna. Christer Sturmark är deras kanske tydligaste förkämpe och hans närmast rättshaveristiskt slungande vrede och vilja att skriva insändare och debattartiklar har också lett fram till Humanisternas djärva matematiska slutsats:
"Gud finns nog inte..."
Lägg märke till det där lilla ordet "nog". För, hemska tanke, tänk om Humanisterna och resten av matematikerna har fel."

Som sagt så är det omöjligt att bevisa en icke-existens. Även om allt tyder på att Gud inte existerar så är det inte ett bevis. Humanisterna hade begått ett generalfel om de utelämnat detta "nog" i en officiell kampanj. Det handlar inte om rädsla för att ha fel, utan om en grundpelare i vad de står för.

Vad gäller Humanisternas och Sturmarks vilja att göra sig hörda står den sig slätt mot ett flertusenårigt religiöst pådyvlande. En fis i rymden i sammanhanget. Hur som helst kallas det demokrati och yttrandefrihet och skall värnas om.

"Tänk om det faktiskt är så att ingen kan mäta vad som händer i mitt hjärta när jag läser en dikt av Dan Andersson. Tänk om ingen formel kan göra rättvisa åt den kärlek jag känner för mina barn. Tänk om mina förälskelser genom livet inte låter foga sig i en matematisk stol och tänk om hela mitt liv ingår i en stor plan, tänkt, planerad och given mig av en kärleksfull Gud."

Ja, tänk om det är så. Eller tvärtom. Vad spelar det för roll? Och hur ska du ha det egentligen - först är ett schema över ditt liv av ondo, och sedan är det en gåva? Om din gud har en plan, är han inte just en sådan "matematiker" du ondgör dig över?

"Tänk om det jag känner när jag sitter i en kyrka inte är av denna världen."

Eller tänk om det är av denna världen. Blir din känsla mindre för det?

"Humanisterna har helt enkelt fel. Gud finns. Inte nog. Han finns."

Eller så kanske du har fel, Marcus Birro. Fysik. Astronomi. Arkeologi. Geologi. Historiegranskning. Logiska resonemang ... Det mesta talar för att du har fel. Återstår gör din egen övertygelse, en medeltida skriftsamling och en argumentum ad populum. Jag skulle inte sätta stålarna på den hästen.

Men oavsett vilket så gör du en en non sequitur av sällan skådat slag.

"Allting av värde som har hänt mig har varit av sådan natur att världens allra matematiker inte varit i närheten av att formulera det. När jag tänker tillbaka på mitt liv är det ingenting av det rent världsliga som tar någon plats. Det mystiska, det mytiska, den hela tiden på gränsen dansande kärleksordet, är det som tar mest plats. Det som inte går att bevisa är en stor och väsentlig del av mitt liv. Det är bevis nog för mig."

Jo, vi har hajat att du är en känslosam kille. Du gillar att sätta andlig kontext runt de stora händelserna i ditt liv. Trot eller ej - jag är också en känslosam kille. Men skillnaden är att jag behöver inte avfärda en stor del av världens samlade kunskaper och snickra egna sanningar inför min känslosamhet och min alldeles mänskliga mänsklighet.

Inte ens inför den unkna avsmak som kastar sig över mig som demoner ur underjorden när jag läser dina krönikor.

[ Läs även Flipmos lysande inlägg om samma krönika ]