Om skämslåtar (och private listening)
Häromsistens satt jag med en god vän som pratade skämslåtar. Alltså fenomenet låtar man helst inte berättar för någon att man gillar . Jag ville gå lite på djupet med vad som utgjorde det skämmiga i skämslåtarna. Detta eftersom jag - faktiskt - inte kunde komma på nån egen skämslåt. Att det i högre grad var artisten än låten stod rätt klart. Det är en fråga om artistens status, anseende och aktning - eller som man gärna säger idag: creddighet . Ett mått jag känner en rejäl avsmak för. Vännen menade att jag precis som många andra var slav under creddigheten. Jag hävdade motsatsen; att jag bedömer en artist - eller vilken annan yrkesutövare som helst egentligen - uteslutande efter dennes prestation (som är resultatet av fallenhet/begåvning, kunskap, känsla och vilja). En låt efter kvalitet. Jag tycker ofta ingenting om det som är kass. Förrän det blir creddigt. Då blir jag surgubbe. Ohälsosamt mycket surgubbe. Jag vill tatuera " Vad i hela helvete är grejen?!? " över br