Om skämslåtar (och private listening)

Häromsistens satt jag med en god vän som pratade skämslåtar. Alltså fenomenet låtar man helst inte berättar för någon att man gillar.

Jag ville gå lite på djupet med vad som utgjorde det skämmiga i skämslåtarna. Detta eftersom jag - faktiskt - inte kunde komma på nån egen skämslåt. Att det i högre grad var artisten än låten stod rätt klart. Det är en fråga om artistens status, anseende och aktning - eller som man gärna säger idag: creddighet. Ett mått jag känner en rejäl avsmak för.

Vännen menade att jag precis som många andra var slav under creddigheten. Jag hävdade motsatsen; att jag bedömer en artist - eller vilken annan yrkesutövare som helst egentligen - uteslutande efter dennes prestation (som är resultatet av fallenhet/begåvning, kunskap, känsla och vilja). En låt efter kvalitet.

Jag tycker ofta ingenting om det som är kass. Förrän det blir creddigt. Då blir jag surgubbe. Ohälsosamt mycket surgubbe. Jag vill tatuera "Vad i hela helvete är grejen?!?" över bröstet och gå i polemik med alla creddängsliga.

Det gör mig däremot inte anti-credd: jag slutar inte gilla det som är bra även om det skulle råka bli creddigt.

Här börjar det bli dags för musik. Sånt där som kanske skulle vara skämslåtar för den som har skam i kroppen. Vad sägs om "Rosa Helikopter" med Peaches. Drar nån igång den här på en fest så tokdansar jag gärna. Och jag skäms inte ett dugg.



Och lite på samma tema (musik av och för kids): "Shooting Star" med Amy Diamond. En bra låt på riktigt. Refrängen är förvisso en gammal välanvänd ackordsrunda - men tillräckligt välskriven för att inte kännas trött och mossig. Det är så man gör pop.



Och nostalgi då ... sånt man lyssnade på när man var yngre och oförståndigare - och som man fortfarande inte lyckas begripa att det är kass. Ska man skämmas över det? Självklart inte. Här är lite äkta norsk hairmetal. "10000 Lovers" med TNT. Jane Hellen, folköl och petting.




Som de flesta väl har sett eller hört så har Spotify integrerat sig hårt med Facebook i dagarna. Bland annat så att allt du lyssnar på listas i din feed. Mardrömmen således för alla skämslåtelyssnare. Men nu rullar Spotify ut en uppdatering till klienten med ett "private listening"-läge. Flippa om och du kan lyssna utan att Facebook eller Last.fm får veta på vad.

Men hur är det: Har ni några skämslåtar? Vad är det som gör en skämslåt? Behöver man skämmas? Och är credd nåt man bör beakta, ever?