5 oktober 2011

Credd.

I mitt förra blogginlägg var jag inne på fenomenet skämslåtar och mekaniken bakom dessa. Jag menar att det står rätt klart att det har mindre att göra med musikalisk kvalitet och desto mer med credd.

Ta en generisk och tämligen banal upptempo-poplåt. Låt Amy Diamond (ett av mina exempel från förra inlägget) sjunga den och du har ett spår så ocreddigt att det förslår. Låt Marcus Krunegård sjunga den, lite glissigt och falskt i helrätt popfrisyr, och du har ett vidunder av credd. Innefolket jublar. Musikresencenterna låter lovorden hagla. Hade inte termen indie börjat bli lite ocreddig att slänga sig med så hade det här varit fett indie. Men framförallt är det så jävla creddigt.



Likväl är det alldeles vanlig simpel popmusik. En samling ackord som är ihopsatta för att vara lättlyssnade och catchiga, och en samling ord som ska låta lagom djupa och väcka lite lagom igenkänning. Hur skiljer det sig från Shooting star med Amy Diamond?

Ett stort problem som creddadepterna dras med uppstår då de inte känner till artisten.

Om jag spelar upp en låt och de inte har koll på artistens credd - och inte har någon creddvän att fråga - så vet de ju inte vad de ska tycka. Är det här bra? Får man gilla det? Eller ska man förakta det? Hur ska jag göra nu?

En hängiven creddadept kan förstås lära sig lite knep och trix. Man kan förhöra sig lite om artistens andra förehavanden tills man stöter på nåt man eventuellt har koll på. En liten guilt (eller credd) by association är aldrig fel. Man kan även försöka att lite snabbt kalkylera poäng i skallen. Glissig och småfalsk sång är som sagt pluspoäng. Retroflirtig och småful produktion likaså. Påklistrat svår är ytterligare lite plus. Rensång och musikalitet är lika mycket minus. Är artisten från Bristol? Plus! Los Angeles? Minus!

Så för att förvirra er, creddpajasar, vill jag bjuda på ett klipp med Trixie Whitley (som ni antagligen aldrig hört talas om).

Hon spelar ju lite "fult" på sin gitarr, så det borde vara pluspoäng. Men hon sjunger otroligt bra, det är förstås minus. Klurigt. Bäst att ni ringer en popluggsvän eller googlar loss innan ni bestämmer er.

Eller så lägger vi bara ner allt creddmätande. Lyssnar på musik och bedömer den utifrån vad den är. Det här, tycker jag, är fantastiskt bra. (Låten börjar vid 0:40)





(Fortfarande inte övertygad att credd går före kvalitet/prestation? Kolla in mitt inlägg http://www.vemihelvete.se/2011/07/pinsamt-pinsammare.html)

8 kommentarer:

  1. Kul synpunkter Anders! Jag har följt din blogg ett tag och håller med dig om i princip allt du säger förutom när det kommer till "creddighet" och musik.

    Visst gör Krunegård/Håkan Hellström ganska enkel och förutsägbar pop. De har båda ganska svajiga röster och sjunger inte alltid rent.

    Bob Dylan gjorde också enkel och förutsägbar "pop" med blues och folk-influenser. Han har också en ganska svajig röst och sjunger inte alltid rent.

    I min värld känns det lite konstigt att hylla Dylan och samtidigt se mycket av den svenska popmusiken som skit. Att musik är enkel eller har en "retro" och småskramlig produktion är inte per definition negativt.

    Angående Krunegård och Hellströms röster så sjunger de i mitt tycke snyggt. Det är vågat, rått och naket, precis på samma sätt som ett svajigt, skränigt och bitvis falskt gitarrsolo kan vara otroligt snyggt. Jag är medveten om att de sångtekniskt sätt är ganska undermåliga; samtidigt vill jag påstå att varken Dylan, Krunegård eller Hellströms musik hade vunnit på att ha en bättre sångare. Håkan Hellströms röst är ju faktiskt helt perfekt till hans upp-tempo pop och bidrar i mitt tycke till en ganska konsekvent ljudbild! Dessutom förmedlar den en skönt naiv och pubertal känsla, vilket jag tror är en av anledningarna till hans popularitet. Personligen tror jag inte att "Vän med en bil" av Håkan Hellström hade låtit ett dugg bättre med Helen Sjöholm som sångerska, oavsett vad man tycker om själva låten!

    Jag tror inte heller att Hellströms eller Krunegårds popularitet baseras på att de anses "creddiga" av medieeliten. Det finns bevisligen MASSOR av musikaliska människor som genuint gillar "creddig", svensk popmusik - av helt musikaliska skäl. Jag spelar själv instrumental jazz och lyckas lyssna på både Weather Report, Håkan Hellström och Trixie Whitley. =)

    SvaraRadera
  2. För att förtydliga: Jag har ingenting emot enkel och förutsägbar pop. Jag lyssnar på det dagligen. Och svajig sång är inget mer än svajig sång, den varken stjälper en bra låt eller hjälper en dålig.

    Problemet jag har är när jag börjar se mönster i det som anses "rätt".

    Just nu ÄR svajig sång jävligt hippt i Sverige, det kan du inte förneka. Och det jag vänder mig emot i de här inläggen är att musik i hög grad bedöms (av de som har makten att avgöra vad som är creddigt eller ej) utifrån dessa attribut och manér.

    Om ens musiksmak, helt ärligt, bara råkar sammanfalla med det som äger mest creddighet och inget av det ocreddiga, ja då ber jag om ursäkt och ber att mina tirader bortses ifrån. Men för den som - handen på hjärtat - kanske fallit offer för det här så till den grad att den till och med lyckats lura sig själv och nu kanske tänker efter ett varv till - då är jag glad.

    EDIT: Eftersom Bob Dylan dyker upp som jämförelse här och var: Dylan är en av vår tids största låtskrivare. Om My back pages, The times they are a-changing och Mr tambourine man skulle vara simpla och enkla undrar jag varför inte fler snubbar med gitarr skriver sådana klassiker :)

    SvaraRadera
  3. Det är ju fånigt förstås, men att "gilla i grupp" är väl en ganska naturlig grej egentligen? Förståeligt också, bland ungdomar åtminstone. Det är ju
    identitetsstärkande för gruppen att komma överens om sånt, och för att
    framhäva sin särart så vill gruppen ha "sin egen" hoper artister - inte några alltför kända, men inte kanske inte heller komplett okända. Lite lagom alltså, så man känner sig speciella. De som inte fattar grejen har fel, precis som när folk gillar fel fotbollslag eller vafan som helst. Även om många av oss som vuxna frigjort oss från det där så går vi ju inte precis opåverkade av den omgivande närmiljöns normer när det gäller musiksmak. Naturligtvis håller jag med om att det är trist om man inte vågar känna efter och stå för vad man själv tycker om pga oron över vad andra ska tycka, och det är väl antagligen vad du är ute efter med "credd"-kritiken.

    Och vad är det man fastnar för hos en artist? Man förknippar en viss artist med en viss syn på livet kanske, eller en
    viss känsla eller upplevelse, och det gör att det man upplever är något
    mer än "bara låten". Så där någon ser en trashank som sjunger jävligt
    illa ser någon annan en bror eller syster som får ur sig samma känslor
    som han/hon själv vill få ur sig, och då låter det bra lik förbannat. En
    artist som man inte identiferar sig med upplevs själlös eller
    ointressant och då spelar det mindre roll hur det låter, för det känns inget i en. Är det rätt eller fel? Inte fan vet jag, det är så det är bara, tror jag. Så när du skriver: "vi lyssnar på musik och bedömer den utifrån vad den är" så tänker jag att en del av det där du reagerar mot - det hör till upplevelsen för många, och det tycker jag är OK.

    På sätt och vis känner jag mig lite träffad av creddpajas-epitetet, men till mitt försvar kan jag väl säga att jag inte tvålar in min egen musiksmak i andras nyllen (så mycket) längre. Däremot råder det ingen tvekan om att just min musiksmak är helt klanderfri.

    För övrigt tyckte jag om Trixie Whitley. Creddig ;)

    SvaraRadera
  4. Jag håller med om att svajig sång inte påverkar huruvida låten i sig är bra eller inte (eftersom det styrs av låtstrukturen, melodier etc) men jag uppfattade det som om just "svajigheten" hos Håkan Hellström var en av de saker som du hade svårt för? Jag anser ju att HH's svajighet är en tillgång.

    Själv känner jag nog viss ilska gentemot "mainstream-musik" som toppar radiolistorna. Inte för att mainstream alltid är dåligt, men stora mainstream-artister har ju praktiskt taget garanterat radio- och medieutrymme oavsett kvalitén på musiken. Deras framgångar beror på exponering och inte på att publiken gjort aktiva, "musikaliska" val. I motsats till det så tror jag ändå att andelen lyssnare som valt musiken på "musikaliska grunder" är större inom "credd-musiken" än inom "mainstream-musiken", även om det självklart finns folk som slaviskt följer hypar.

    Jag tycker att Dylan är grymt bra, men jag vidhåller att ackord-följder och melodier är relativt enkla (vilket givetvis är subjektivt). På sin tid var Dylan nyskapande, precis som det tidiga Beatles. Samtidigt tycker jag att det finns massvis med låtskrivare som gjort bättre musik än Dylan. Men skapandet av den musiken hade nog varit omöjlig utan att Dylan först banade vägen. :)

    SvaraRadera
  5. Intressant att du nämner "mainstream". En credd-dödare av stora mått :)

    Med exakt samma logik där så skiter jag totalt i om det är mainstream. Lady GaGa och Jessie J är sjukt skickliga artister med bra låtmaterial, alldeles oavsett om de spelas till leda i mainstreammedia. Framgången är ingenting fult. I synnerhet inte om den är befogad.

    Men däremot - den som köper mainstreammusiken rätt av är lika musikaliskt ointresserad som den som köper credd-musiken rätt av. De har bara olika utgångspunkter (och olika sorters vänner).

    SvaraRadera
  6. Ja, där kanske du är nåt på spåret. Jag har aldrig konsumerat musik på det sättet att jag identifierat mig med artisten. Jag fastnar inte för en artist utan för musik. Har nog aldrig heller upplevt nåt mer än "bara låten" och framförandet, och möjligen soundet.

    Det kan vara så att majoriteten inte konsumerar musik så.

    SvaraRadera
  7. Jag kom för några år sedan fram tll att majoriteten musiklyssnare knappt alls lyssnar på musiken. De lyssnar till 75-90% på soundet och uttrycket. Det förklarar en hel del saker, nämligen. Varför folk som aldrig skulle lyssna på dansbandsmusik gillar Volbeat när låtmaterialet är i stort sett detsamma. Varför Morrisseyfans kan digga The Last of the Gang to Die men spy galla över schlagerfestivalen där den lätt hade platsat. Varför musikrekommendationssajter föreslår Alanis Morrisette när man knappat in Fiona Apple trots att deras enda egentliga likhet är könet.


    Sen kan Dylan ha varit viktig för populärmusikens utveckling (fast mest vad det gäller texter, skulle jag vilja påstå), men jag tycker han är gravt överskattad som låtskrivare, och det *även* om man jämför med hans gelikar från tiden.
    Ta skivor släppta 1966. Sounds of Silence, Loves debut, Zappas Freak Out, 5th Dimension och Sunshine Superman -  alla mycket mer intressanta på ett rent musikaliskt plan än Blonde on Blonde. Och under åren därefter sprang utvecklingen väldigt fort ifrån Dylans rätt begränsande musikaliska palett. Visst, karln har tajming som fan och kan skriva texter, men folk får ta och besinna sig lite. *Särskilt* om man lyssnar bara på musiken och helt släpper allt runtomkring.Apropå tajming så vore precis varenda Håkan Hellström-låt bättre om den sjöngs av någon som förstod just den biten - och fra-se-ring. Det är en grej att inte sjunga helt rent, det kan jag ta (någorlunda), men att BÄtona på fel staVÄLLser i en låtTÄXT som man har knåPATT ihop allDÄLLES själv visar ju bara att man är oerhört omusikalisk.

    Det enkelt insmickrande, det tralligt lättköpta, det tröttsamt klichéspäckade, det vanligaste vanliga...det finns överallt, om än i olika skrud. Den som lyssnar ordentligt - den som hänger med på vad som faktiskt händer i musiken - kan se förbi sånt och då spelar credd eller popularitet ingen roll alls.

    SvaraRadera
  8. Jag kanske inte håller med om exakt allt du skriver här, Teaflax, men jävlar vilken bra kommentar.

    SvaraRadera