Vem i helvete?

När ärkebiskopen i Uppsala, Nils Allesson , besökte Gottröra socken hösten 1303 så berättade den lokala prästen om ett fall av kätteri: Bonden Botulf från Östby hade nämligen efter nattvarden sagt att han inte trodde på att brödet och vinet var Kristi kropp och blod. Och kyrkan, som sedan länge hade bestämt att nattvarden inte bara symboliserade  utan bokstavligen var  Kristi lekamen, såg detta som ett allvarligt brott. Botulf ställdes till svars inför biskopen. Han erkände vad han hade sagt. Han fick avsvära sig sin åsikt inför församlingen och blev därefter tilldömd botgöring i sju år . Exakt vad den bestod i är inte känt, men vanligt på den här tiden var att man fick livnära sig på vatten och bröd nästan hela året, var förbjuden att ha samlag och tvungen att sitta i skamstocken utanför kyrkan när det var gudstjänst. Botulf fullgjorde sin botgöring. 1310 gick han ensam till fots från hemmet i Österby till Uppsala där han fick syndaförlåtelsen av den nya biskopen,  Nils Ket

Som trogna läsare kanske minns så har ämnet varit limerickar ett par gånger här på Vem i helvete. Detta för att det varit så mycket haikus och andra halvmesyrer till versmått i ropet - och jag har velat slå ett slag för den ädla limerickformen. Versmåttens Rolls Royce. Eller versmåttens falukorv och makaroner. Beroende på hur man ser det. Visst, som musikutövare sedan barnsben är jag väl lite rytmskadad. Versmått med sladdriga outlines gör mig alltid lite illa till mods. (Om man vill vara fri och slingrande - varför ens ha ett versmått liksom?). För precis som i musiken har limericken ett groove. En rytmisk frasering över underliggande taktdelar. Den vanligaste rytmiska figuren i limericken får nog sägas vara tava-tatt (du minns väl musiklektionernas gamla taktstavelser?). Dvs två sextondelar och en åttondel, där åttondelen markerar ettan och sextondelarna alltså utgör upptakten till den. (Tänk riffet i Dio :s Holy Diver så förstår du vad jag menar. Möjligen bär det emot att