Spotify: Slumpa spåren i en spellista

Häromdagen frågade jag runt om nån visste nåt knep för att slumpa ordningen på spåren i en Spotify-spellista. Alltså inte med Shuffle som ju bara slumpar uppspelningen, utan att "fysiskt" ändra ordningen på spåren.

Dessvärre var det ingen som hade nåt tips.

Men efter ytterligare en söksession på Google hittade jag en snubbe som hade kommit på en lösning. Den bygger på det faktum att urklipp i Spotify blir en textlista med URI:s, och att den därför kan slumpas runt utanför programmet innan den klistras in igen. Lite meck blir det såklart, men inte värre än att det är värt det:

1. I Spotify: markera alla spår i din spellista (Ctrl+A), högerklicka och välj "Copy Spotify URI".
   
   
2. Klistra in och slumpa textlistan i en texteditor (om du har en med slumpfunktion) eller online på t ex http://textmechanic.com/Randomize-List.html och kopiera resultatet.
   
   
3. Skapa en ny spellista i Spotify (eller töm den ursprungliga), markera den och gå till Edit - Paste i toppmenyn.
   

Voila! En spellista med fin slumpordning som till skillnad från Shuffle följer med när du delar ut den och inte upprepar samma spår innan alla spår har spelats.

...

Jag kan tänka mig att nån med koll på Spotifys API skulle kunna bygga en funktion där man kan kan klistra in URI:n till en collaborative playlist och få den slumpad direkt. *hundögon*

Men det bästa av allt vore förstås att Spotify bygger in "Randomize list" i applikationen. *ännu större hundögon*

Skölja synden av spädbarnen

- Om våra religiösa traditioner, del 2

I förra delen skrev jag om de två traditionerna kyrkovigsel och konfirmation. Två djupt rotade traditioner med kristen innebörd, men som trots allt är fritt valda av vuxna - och nästanvuxna - människor.

I detta tredje och sista exemplet är medverkandet inte ett fritt val av individen. Jag talar om barndopet.

Någon gång på vägen från instiftandet fram tills idag har betydelsen av dopet förvanskats totalt i vårt svenska sinne. Det har i folkmun kommit att bli blott en namngivningsceremoni i en högtidlig lokal. En betydelseglidning så till den grad att vi rent språkligt till och med har anammat termen "döpa" då vi ger något ett namn ("jag döpte mappen till Festbilder" osv.)

Men man döps inte till ett NAMN - utan till en TRO. Dopförrättaren säger inte "Jag döper dig till Vemihelvete-Anders, i Faderns...", utan "Jag döper dig, Vemihelvete-Anders, i Faderns..." osv. När det en gång i tiden var kyrkan som höll i folkbokföringen kunde man kanske ha en gnutta fog för denna missuppfattning. Men idag är det skatteverket som håller reda på oss, och den där gnuttan finns inte mer.

Dopet är inom kristendomen en pånyttfödelse i Guds, Jesus och den helige andens namn. Vattnet symboliserar (och enligt tron även åstadkommer) individens renande från synd, genom nåden.

Fundera nu ett slag på om du anser att ett litet spädbarn bär på en synd.

Barnet blir även medlem i Svenska kyrkan om man låter döpa det där. Alltså ett medlemskap i ett trossamfund. En tro. På en livsåskådning. För en individ som knappt är medveten om sin egen fot. Detta är illa nog.

Men där kan man trots allt själv gå ur när man nått myndig ålder. Man beställer, fyller i och skickar in en blankett och bidar därefter sin tid så är man till slut ute ur medlemskapet och den där rent organisatoriska biten är avklarad.

Det man däremot inte kan göra är att avdöpa sig. Man är för resten av livet döpt in i den kristna tron.

Nu kan man ju i och för sig säga att det där med att vara döpt in i en tro ändå bara är symboliskt. Det spelar väl ingen roll att man inte kan avdöpa sig om man ändå inte tror på det.

Men en symbolisk tillhörighet kan kännas nog så illa. För även om jag inte tror på själva guden och anden, så är kyrkan, religionen och samfundet i allra högsta grad verkliga ting. Ponera att du blivit utnämnd till hedersdoktor hos (vi tar nåt som förhoppningsvis ingen av oss vill förknippas med utan tar bestämt avstånd ifrån) Svenska sällskapet för rashygien - och det är en evig och oåterkallerlig utnämning som du inte kan avsäga dig. Hur skulle du gilla det? Det är ju bara en hederstitel. Bara symboliskt. Eller?

Nu är det inte så troligt att religion inom överskådlig tid kommer gå samma väg som Svenska sällskapet för rashygien - dvs försvinna till historiens mörkare rullor. Så dopet som sakrament och tradition kommer att leva kvar länge än.

Det minsta du kan göra som nybliven förälder är att tänka efter både en och två gånger innan du låter döpa ditt spädbarn. Vad dopet inte är; vad det är och symboliserar; huruvida du tror på det själv och vill föra över det på ditt barn.

Ditt barn som ännu inte har möjlighet att välja själv.

Tjuvröka, fingerpulla och dricka häxblandning ...

- Om våra religiösa traditioner, del 1

Jag är ju, ifall någon skulle ha missat det, inte troende. Jag tycker inte att världsbilden och livet självt vinner varken större mening eller bättre förklaringar på idén om en osynlig och allsmäktig entitet i skyn. Snarare tvärtom.

Inte ens på den svenska mellanmjölksentiteten "något" tror jag. Att tro på "något" är så luddigt att det betyder allt och därför ingenting. Utgår vi från att "något" har haft ett uppsåt så säger vi implicit att detta något har en intelligens. Därför skiljer sig inte den modellen märkbart från ren Gudstro. Om "något" däremot saknar både uppsåt och intelligens så kan det vara universum självt. Eller vad som helst av fysisk natur. Grattis! Om det behöver vi inte tro. Det vet vi redan att det existerar.

Nåväl. Jag förespråkar hur som helst ett sekulärt samhälle, dvs ett samhälle där det står var och en fritt att tro på precis vad de vill och utöva sin tro, men där det gemensamma samhällsbyggandet - staten, politiken, styrandet, lag och rätt - ska stå på gemensamma och allmänmänskliga grunder. Endast då kan vi uppnå full religionsfrihet. Endast då kan kristna, muslimer, hinduister, ateister, buddhister, asatroende, agnostiker, häxor, druider, new ageare och vanliga mellanmjölksnågotare leva sida vid sida i ett gemensamt samhälle. Ett samhälle som inte väljer sida till förmån för någon av dem, utan för det som gäller allas rätt och väl.

-Jamen, säger då någon, om du nu är så icke-troende och sekularistisk, varför firar du jul då? Eller påsk?

Även om man bortser ifrån att de flesta högtider fanns redan innan kristendomen kom och tog över dem (med passande förklaringar om Jesu förehavanden till exempel), så har jag ändå inte som icke-troende några problem med traditioner, även om de har kristen historia.

För mig är julen en familjens högtid. Ljus i vintermörkret. Omtanke om varandra. Glada och ivriga barn. God mat och gåvor. Doften av glögg och saffran. Vacker musik och ledighet. Jesu [påstådda] födelse är inte ens med på topp hundra av associationer kring den högtiden. Sorry. Samma sak med påsken (som är lite av "julen light"). Familj. God mat. Mer ägg och mer färgglatt godis. Jesu död och uppståndelse? Njä ... not really.

Jag har precis lika lite problem med arvet från kristendomen där som jag har av asatron då jag säger "tisdag", "onsdag", "torsdag" och "fredag". Hur är det själv: ägnade du åskguden med hammaren en tanke när du vaknade upp igår morse?

Det jag däremot har problem med, är traditioner som faktiskt har (kvar) en religiös innebörd och konsekvens, men där den ofta förbises. De är tre till antalet och de följer här i stigande obehaglighetsgrad:

Kyrkovigsel behöver inte vara obehagligt alls, i de fall det är två troende människor som viger sig inför Gud som det heter. Är det vanliga mellanmjölkare som ber prästen att "dra ner lite på det där med Gud" så är det kanske lite småknasigt, men inte mer. Det är trots allt två vuxna människor som tagit ett gemensamt och, får man hoppas, genomtänkt beslut. Kyrkan är ju en fantastiskt vacker lokal. Akustiken är fenomenal. Man får liksom en stor del av högtidlighetskänslan på köpet.

Konfirmationen däremot, kan vara rätt obehaglig. I ett av världens mest icke-troende land så lever den till stor del just på tradition. Syskonen konfirmerade sig. Kompisarna gör det. Man får kanske åka på läger och tjuvröka, fingerpulla och dricka häxblandning. Och man får presenter. Att man faktiskt konfirmerar - dvs bekräftar - sin tro på den kristna guden ligger nog långt ned på listan, om ens där. Obehagligt blir det om man faktiskt inte har någon gudstro - utan står och med lögn svär sig in i religionen. Obehagligt och faktiskt rätt sorgligt. Man är ju trots allt bara i tidiga tonåren. Långt ifrån klar över livets stora frågor.

Men obehagligast av dem alla är dopet. Och om denna tradition skriver jag i nästa del »

EU, webben och cookieskräcken

Från och med 1 juli kommer en ny lag baserad på ett EU-direktiv att börja gälla. Den säger att webbsajter måste fråga om lov innan de får lagra så kallade cookies på din dator.

Det här är så urbota korkat så jag knappt vet var jag ska börja nånstans.

Till att börja med så har inställningen huruvida man accepterar cookies eller ej funnits i webbläsarna i princip lika länge som kakorna. Den som har cookienoja kan helt enkelt stänga av den funktionen.

Men framförallt handlar det nog om okunskap om vad en cookie är för något, vilket har orsakat någon slags obefogad skräck.

Så behöver det ju faktiskt inte vara. Låt mig börja från början:

När du besöker en webbsajt så kan sajten - trots att du kanske är där länge och hoppar fram och tillbaka mellan massor av sidor - komma ihåg de inställningar och val du gjort så att du slipper göra dem om och om igen. Det kallar man för att webbsajten minns din "session". Du använder helt enkelt en liten del av webbserverns minne för att temporärt lagra dina val.

Men om du surfar iväg till andra sajter, eller stänger ned din webbläsare eller dator, så självdör din session efter en stund, och allt det som den kommit ihåg åt dig glöms bort.

När du besöker webbsajten nästa gång måste du göra dina val och inställningar på nytt. För sajten har ingen aning om vad du valde och ställde in förra gången. Om du besöker sajten ofta kan det alltså bli ganska tjatigt.

Men - det finns två sätt att komma runt problemet med denna glömska och tjatiga webbsajt.

Det ena sättet är att man kräver att alla besökare registrerar sig med användarnamn och lösenord, och loggar in på sajten innan de kan ställa in någonting.

Det andra sättet är att man sparar valen och inställningarna (eller bara ett unikt id som sajten hittar på åt dig, typ 1B2E898A8E05F607DEDF4) i en cookie, dvs en liten bit data som lagras hos dig som besökare istället för på webbsajten.

När du väl har dina val och inställningar lagrade i en cookie så kan webbsajten, när du besöker den på nytt, fråga webbläsaren om det möjligen finns en cookie sparad.
-Jajjemen, säger webbläsaren, här kommer den! Och så kan webbsajten återställa dina inställningar. Låter det inte ganska smart - och allt annat än läskigt?

Det är viktigt att påpeka några saker:

• En cookie kan inte på något som helst sätt innehålla information om dig som du inte själv, via klick eller textformulär, har givit den aktuella webbsajten.
  
  
• En webbsajt har inte tillgång till en cookie hörande till en annan sajt.
  
  
• Det är inte webbsajten som skapar cookie-filen på din hårddisk (den har den självklart inte tillgång till) utan filen skapas av din webbläsare för att den ska kunna hitta informationen igen när den behövs. (Det här är heller ingenting unikt: jämför till exempel med webbläsarens så kallade cache som kan innehålla bilder och annat innehåll från de webbsajter du besöker för att de ska slippa laddas ner gång på gång och sidan snabbare kan visas.)

Det finns slutligen något man brukar kalla tredjepartscookies. En sådan kan skapas om en webbsajt använder en utomstående leverantör av visst innehåll (till exempel annonser). Eftersom delar av innehållet på sajten då hämtas från en annan server på internet så kan även den leverantören tilldela och läsa sin egen cookie. Om en annan webbsajt du besöker har samma leverantör är således samma cookie tillgänglig även den vägen. Tycker man att det verkar obehagligt så finns i webbläsarna en inställning för att endast blockera cookies från tredje part (dvs alla källor som inte är sajten i adressraden).

...

Den här smidiga lilla kom-ihåg-lappen för internetanvändarna vill nu alltså EU krångla sönder genom att kräva att webbsajten ska fråga om det är okej att den skickar en cookie innan den får göra det.

Problemet är - förutom att du går miste om en massa smidig funktionalitet på webbsajterna - att om du klickar nej, så kan inte sajten komma ihåg det till nästa gång. För den får ju inte lagra cookies! Du kommer således att få säga nej igen ... och igen ... och igen ... och igen ...

vem i helvete eu cookies direktiv säkerhet integritet kakor okunskap it webbteknik webbläsare

I Skalmans bibliotek

Det är mycket Bamse nu. Så jag vill ju inte vara sämre.

Jag hittade en bild över skalmans bibliotek, tecknad av Rune Andréasson själv men utgiven postumt 2002. Han är lite av en idol den där Skalman. Titta till exempel vad han har slängt i soptunnan ...

Länk till bilden » (som jag bara för att jävlas lade på Vem i helvetes Facebooksida istället för här.)

Amnesty kritiserar påven

I Amnestys årsrapport för 2011^(pdf) riktar man, för första gången någonsin, kritik mot Heliga stolen (alltså påvens kanoniska jurisdiktion över den Romersk-katolska kyrkan) för att inte ha gjort tillräckligt för att stoppa de katolska prästernas sexuella övergrepp mot barn.

Amnesty skriver i sin helhet (sid 162-163 i rapporten):

HOLY SEE

Head of state and government: Pope Benedict XVI

The Holy See did not sufficiently comply with its international obligations relating to the protection of children.

International scrutiny
In May, the Holy See submitted its initial reports on the optional protocols to the UN Convention on the Rights of the Child which at the end of the year had yet to be considered by the UN Committee on the Rights of the Child.

However, by the year’s end the Holy See had again failed to submit its second periodic report on the UN Convention on the Rights of the Child, due in 1997, and the initial report on the UN Convention against Torture, due in 2003.

Children’s rights – response to child abuse
Increasing evidence of widespread child sexual abuse committed by members of the clergy over the past decades, and of the enduring failure of the Catholic Church to address these crimes properly, continued to emerge in various countries. Such failures included not removing alleged perpetrators from their posts pending proper investigations, not co-operating with judicial authorities to bring them to justice and not ensuring proper reparation to victims.

The Pope acknowledged the abuses during visits to countries where they had been reported, such as Ireland, Malta and the UK, and expressed regret. He affirmed that “just penalties” should be imposed to exclude perpetrators from access to young people and stressed that to prevent abuses education and selection of candidates for priesthood should be improved.

In March, in a letter to the Catholics of Ireland, the Pope admitted that “a misplaced concern for the reputation of the Church and the avoidance of scandals” had resulted in the “failure to apply existing canonical penalties and to safeguard the dignity of every person”. He exhorted bishops to fully implement the norms of canon law when addressing child abuse and “to continue to cooperate with the civil authorities in their area of competence”.

Amendments to the canon law promulgated in May introduced the “delicts” of paedophile pornography and abuse of mentally disabled people; the maximum punishment for these “delicts” is dismissal or deposition. Canon law does not include an obligation for Church authorities to report cases to civil authorities for criminal investigation. Secrecy is mandatory throughout the proceedings.

In November, Holy See representatives conducted an “apostolic visitation” to Ireland, to verify “the effectiveness of processes used in responding to cases of abuse and of forms of assistance provided to the victims”. Results of the visit were due to be announced in 2011.
...

Mycket bra av Amnesty. Det är angeläget att mer görs från katolskt håll för att rensa i den här stinkande sörjan.

En liten text om att åka tunnelbana

Åka tunnelbana.

Det skulle kunna vara så enkelt, så smidigt, så smärtfritt. Men dessvärre är tunnelbanan besudlad av de mest imbecilla varelser som evolverats på Tellus: folk.

Till att börja med så går de sakta.

Varför i hela helvete går man sakta i tunnelbanan? Vi är alla där för att ta oss någonstans. Det är människor bakom som vill fram till det tåg som snart stänger dörrarna. Människor som kanske inte har lust att stå och häcka i underjorden i väntan på nästa. Och i andra änden kanske de ska byta till ett annat tåg eller en buss eller en flight som definitivt inte kommer vänta på dem för att de sitter fast bakom en flock trögloris i en smal passage under gatan.

-Jamen om det är så viktigt så får de väl se till att vara ute i god tid! säger då gåsaktafolket.

Ja, det kanske de var. Från början. Men omständigheter som du inte har den blekaste aning om och proppar som dig har gjort att de inte längre är det. Tugga i dig det. Och sätt lite fart på skånkarna!

Vidare: Nu har en del av folket äntligen lärt sig att man först släpper ut de som ska av (och att detta fungerar allra bäst om man inte står i vägen för dem, utan positionerar sig lite snyggt vid sidan av dörrarna) och därefter stiger man på.

Men se då kommer annat folk. Folk vars tre hjärnceller uppenbarligen formulerat tanken: -Nämen titta här står det människor och chillar längs en tunnelbanevagn! Undrar varför de gör så? Har de ingen trevligare lokal? ... allt medan de armbågar sig in i vagnen mellan de avstigande.

Som om det inte vore nog måste de stackars avstigarna tampas med ytterligare ett hinder. Nämligen folket som står i vägen för dörrarna inne i vagnen. Eller blockerar gången mellan sätena. Där får man såklart stå och vara proppig bäst man vill medan tåget rullar, men när det stannar så se för fan till att dra in magen så man kommer förbi och fram.

Ombordpropparna kan dessutom ha bidragit till att skapa ytterligare ett olägenhetsfolk: De stissiga.

De reser sig upp och skuttar ut i gången när det är en halv evighet kvar till station. Sen får man dem, då man råkar ha ståplats, som ett plåster på ryggen. Man känner deras lite darriga andetag mot nacken. De pysslar och skruvar på sig, så att jag verkligen ska känna det. Man får lyssna till en och annan harkling. Jag ignorerar. Jag ska också av vid nästa. Och vi gör inga som helst logistiska vinster av att byta plats med varandra i vagnen. Dessutom finns risken att stissot förvandlas till sengångare när vi kommit av. Så glöm det.

När man börjar skymta ljuset från plattformen längre fram i tunneln har de redan börjat vibrera där bakom. När tåget börjar bromsa in har de nästan gråten i halsen. Ett stockat "ursäkta..." hörs.

Och just eftersom tåget bromsar är det alldeles extra olämpligt att släppa handtaget och börja smöja runt sig med tanter och väskor eftersom man då riskerar att ramla omkull och ta andra med sig i fallet.

När så dörrarna öppnats och stissot fått kliva av, en mikrosekund efter mig, brukar jag vända mig om och le och säga -Tänk, du kom av idag också!

Jag vet. Jag är ett svin. Men det är ert fel.

vem i helvete stockholm t-banan tunnelbanan folk irritatation misantropi