Fantastiska fakta

Jag råkade surfa på denna lista med "Fantastiska fakta" på nätet och kände att jag ville dela med mig av den:

1. Fjärilar smakar med fötterna.
2. En ankas kvackande ekar inte, och ingen vet varför.
3. På tio minuter frigör en orkan mer energi än all världens samlade kärnvapen.
4. 100 personer dör årligen till följd av att ha satt en penna i halsen.
5. Folk i allmänhet är oftast mer rädda för spindlar än för döden.
6. Elefanter är de enda djur som inte kan hoppa.
7. Endast en person av två miljarder kommer att leva till 116 års ålder.
8. Det är möjligt att leda en ko uppför en trappa, men inte nedför.
9. Kvinnor blinkar nästan två gånger så mycket som män.
10. Det är fysiskt omöjligt för dig att slicka din egen armbåge.
11. En snigel kan sova i tre år.
12. Inget ord i det engelska språket rimmar med "month".
13. Ögats storlek är detsamma från födsel till död, men näsa och öron slutar aldrig att växa.
14. Den elektriska stolen uppfanns av en tandläkare.
15. Alla isbjörnar är vänsterhänta.
16. En struts öga är större än dess hjärna.
17. Typewriter är det längsta ord som kan skrivas med tangenterna i en rad på tangentbordet.
18. Kackerlackan har en otrolig överlevnadsförmåga. Även om den mister huvudet kan den leva i flera veckor - tills den dör av svält.
19. En krokodil kan inte sticka ut tungan.
20. Cigarettändaren uppfanns före tändstickan.
21. Under ett år sväljer du 14 insekter medan du sover.
22. Hajen är den enda fisken som kan blinka med båda ögonen.
23. Det är omöjligt att nysa med ögonen öppna
24. Högerhänta lever i genomsnitt nio år längre än vänsterhänta.
25. Många hamstrar blinkar med ett öga åt gången.
26. Namnet Wendy dök upp för första gången någonsin i boken Peter Pan.
27. Noshörningens horn består av sammanpressat hår.
28. En människa äter i genomsnitt åtta spindlar i sömnen under sitt liv.
29. Serien Kalle Anka var en gång i tiden förbjuden i Finland på grund av att han inte har några byxor.
30. Varje år dör det fler människor som blir sparkade av åsnor än som omkommer i flygolyckor.
31. Det vanligaste namnet i Sverige är Maria Johansson
32. Det finns fler kycklingar än vad det finns människor på vår planet.
33. Jordnötter är en av beståndsdelarna i dynamit.
34. Vi föds utan knäskålar. De är först utvecklade vid sex års ålder.
35. Greklands nationalsång har 158 verser. Ingen har hittills lärt sig alla verserna utantill.

36. Jättebläckfisken har världens största ögon.
37. En guldfisk kommer bara ihåg de tre senaste sekunderna i sitt liv.
38. Guinness Rekordbok håller rekordet för att vara den mest stulna boken på allmänna bibliotek.
39. Det var en dansk som uppfann inbrottsalarmet, men tvärr blev det stulet innan han hann ta patent på det.
40. I vartenda avsnitt av TV-serien Seinfeld kan man se något med Stålmannen på.
41. Om man kunde köra bil till solen med en konstant fart av 100 km/h skulle det ta 176 år att komma ända fram - utan vilopauser.
42. En sköldpaddas sköld består bland annat av djurets revben, och det betyder att sköldpaddan har revbenen sittande utanpå kroppen.
43. Piloter, som i nödsituationer skjuter ut sig med katapultstol, får varaktiga men av detta. De blir 3 cm kortare varje gång de gör det. I regel får de därför bara göra det två gånger.
44. En genomsnittlig chokladkaka har åtta insektsben i sig.
45. Fallande kokosnötter dödar fler människor än hajar gör.
46. Den bok som utgivits i flest upplagor, förutom Bibeln, är Ikea-katalogen.
47. Internet består till 61% av porr.
48. Eskimåer använder sina kylskåp för att maten inte ska förfrysa.
49. Charlie Chaplin vann en gång 3:dje pris i en Charlie Chaplin-lookalike tävling.
50. Det vanligaste ordet världen över är okej. Det näst vanligaste ordet är Coca Cola.

En salig blandning av fakta, modifierade sanningar, tvivelaktig statistik och ren lögn. Det fantastiska är i min mening inte listan i sig utan det faktum att folk blint tar för sanning allt som står där i och postar den vidare gång på gång.

Jag vill lägga till en, garanterat sann, punkt:

51. Den som tror på allt har mycket skräp i huvudet.

Knarka (eller kröka) inte på jobbet.

bt ab expressen

Den magiska händelsen med Chris Whitley-plattan

Det var i mitten på 90-talet nånstans. Det var på den tiden då skivor pressades i en given upplaga som såldes och sen tog slut. I bästa fall tills nästa pressning. I värsta fall för alltid. Och det var denna dag skivmässa i gymnasieskolans ljusgård.

Jag slog följe dit med min bror, diskofilen, och jag hade endast ett mål i sikte: att hitta Chris Whitleys debutplatta "Living With The Law" som han ägde men inte jag, fastän det var en av mina absoluta favoritplattor. Den var runt fem år gammal då. Och med en rätt obskyr artist. Skivbolaget hade säkerligen bättre saker för sig än att pressa upp nya ex av den där gamla plattan.

Tre timmar, femtio skivnasare och jag vet inte hur många bläddringar senare stod jag där uppgiven och skivlös. Living With The Law fanns helt enkelt inte bland de tusentals plattorna på mässan.

Fuck it, tänkte jag och hakade på brorsan hemåt för en kaffe istället. När vi närmade oss hans hoods såg vi en skylt: LOPPIS. Vi gick in. Det var nåt tillfälligt. Inhyrt i en tom butikslokal. Vi kollade runt bland gamla byråer, en och annan vas, ett par kantstötta bokhyllor och några fåtöljer. På disken stod två små kartonger med skivor. Kanske femton plattor allt som allt. Jag gick fram och bläddrade. Mest på ren reflex. Det var några Absolute Music. En Janet Jackson. En Celine Dion. En Ace of Base. Och en Living With The Law med Chris Whitley ...

- Hittar du nåt?, sa loppistanten bakom disken.

- Öööh ... ja ... asså, fick jag ur mig, den här plattan har jag precis letat efter i tre timmar på skivmässan!

I samma stund insåg jag att det inte stod några priser på skivorna. Bra jobbat, Anders. En vass loppisnasare skulle fånga den bollen och säga -Ja den där är väldigt sällsynt. Den kostar 350 spänn!

- Oj vad trevligt, sa loppistanten, får jag tjugo kronor för den?

Det fick hon.

Vi gick hem till brorsan och drack kaffe. Jag tittade på min skiva. Jag var förbluffad. Och jag trodde inte på högre makter. Då heller.

Dagens design-FAIL

Jo, jag vet att "designmiss" hade varit ett bättre ord. Men det här är the interwebs, då heter det FAIL.

Här kommer den iallafall:

Matjessillburken. En förpackning som det är helt omöjligt att öppna utan att en eller flera av följande fyra missöden inträffar:

1. Det blir övertryck i burken när man börjar böja på locket, så när första glipan går upp sprutar en stråle av matjesspad ut.

2. Den låga bräddfyllda burken gör att man spiller spad över händerna om man öppnar den på frihand.

3. Man skär sig på lockets vassa kanter eftersom man bånghåller burken mot ett plant underlag för att motverka punkt 2.

4. I slutskedet av öppnandet lossnar det sista av locket plötsligt, burken knycker till och det som eventuellt är kvar av spadet skvätter ut.

Ansjovisburken har samma design och problem. Även makrillburken. Men där gör den högre viskositeten i tomatsåsen att det oftast går bra.

Nu finns det såklart sätt att komma runt vissa av de här problemen. Man kan använda en hederlig gammal konservöppnare trots att burken har snabböppning. Man kan också genomlida punkt 1 och sen hälla av resterande spad i vasken genom glipan innan man öppnar vidare. Men då uppstår ett nytt problem, nämligen att några droppar spad alltid hamnar på burkens utsida och gör den hal som satan. Fortsätter man då öppnandet och råkar tappa taget kan det gå riktigt illa.

Ett elände är vad det är. Ja.

... och apropå fantastiska artister

En av de som har berört mig musikaliskt allra mest genom åren är singer/songwritern/gitarristen Chris Whitley. Ända sedan hans debut Living With The Law, 1991. [Nån gång ska jag berätta nåt alldeles övernaturligt och besynnerligt som hände mig i samband med denna platta. Men inte nu. (EDIT: Men nu.)]

Chris Whitleys stil är i princip omöjlig att etikettera. Grunden måste sägas vara ett minimalistiskt spel på - oftast - resonatorgitarr i olika udda stämningar. En del svart blues, en del noiserock, en del pop och en del soft jazz. Och ovanpå detta hans otroligt själfulla sång och sångmelodier.

Jag hade förmånen att se Chris på Daily News Café i Kungsträdgården (slutet på 1990-talet - början på 2000-talet nånstans). Han rökte som en borstbindare på scen. Satt det inte en cigg i mungipan så satt det en mellan strängarna uppe vid stämskruvarna. Ibland både och.

Inte helt otippat gick Chris Whitley bort i lungcancer, 45 år gammal, vintern 2005.


Redan 1995 hade jag dock blivit varse om dottern, Trixie Whitley, i det att hon då som åttaåring ritade omslaget till Chris' platta Din Of Ecstasy. När han sex år senare släppte Rocket House fick Trixie vara med och sjunga på spåren Chain och Serve You - och redan här hördes det att fjortonåringen hade ärvt pappas själfulla sångförmåga.

Nu är Trixie 24 år gammal och fullfjädrad artist. Vid sidan av sången lirar hon piano, trummor och gitarr. Hon har bland annat slagit sig ihop med gamla kanadensiska producenträven Daniel Lanois (som också var den som upptäckte Chris på en klubb i New York) i projektet Black Dub:

När jag här och var hör pappa Chris i Trixies musikaliska uttryck brukar jag, lättrörd som jag är, få tampas med en tår i ögonvrån.

Jag hoppas få höra mycket mycket mer med och av Trixie.

Om pop-produkter - och Jessie J

Häromkvällen satt jag på balkongen med en vän och delade på en flaska rosé. Vi kom in på det här med att många soloartister, främst kvinnliga sådana, som har lite framgång i listorna automatiskt ses som "produkter". Dvs att man tror att konceptet är klart, låtarna färdigproducerade, sången fixas med autotune och för artisten återstår endast att se söt ut i videon. Men att den etiketten är väldigt orättvis på vissa.

Lady Gaga var ett exempel som kom upp. Det är lätt att avfärda henne som endast en galen exhibitionista och poser i fullständigt utomjordiska klädkreationer. Men förutom att vara artist och sångerska ut i fingerspetsarna lirar hon även piano och komponerar många av sina egna låtar (och låtar till andra artister). Hon harvade runt på småklubbar med sitt piano och sin singer/songwriter-akt under sitt riktiga namn, Stefani Germanotta, långt innan Poker Face.


Jag tog upp en annan tjej som gjorde singeldebut 2010, och släppte sin fullängdare i slutet på februari i år - brittiskan Jessie J. Många har kanske hört hennes Price Tag spelas på radion och tänkt -Jaha, ännu en i raden av proffsproddade popprinsessor. Men förutom att också hon komponerar musik (åt sig själv och andra som Chris Brown, Rihanna, Justin Timberlake, Miley Cyrus, Alicia Keys m.fl.) är den största skillnaden dock att den här tjejen sjunger brallorna av de flesta.

Här är en video där hon ackompanjerad av en boombox sjunger sin Who You Are i New Yorks tunnelbana:

Och här, i ett showcase hos skivbolaget Universal (som sedermera signade henne) med den bluesiga Mamma Knows Best:

Talang är bland det mäktigaste jag vet. Och Jessie J ger mig ståpäls.