Sju skittjocka kärringar (Om sje- och tje-ljuden)


Igår i P1 Språket tog man bland annat upp det vi kallar sje-ljuden och dess syskon tje-ljuden. Det har nämligen visat sig att vissa av dessa, framförallt bland unga, har börjat sammanblandas.

Det påminde mig att jag faktiskt hade en kortare diskussion om detta för nåt år sen under ett blogginlägg (om mat) där en Daniel berättade just det att han hade samma språkljud i början och slutet på ordet "köttfärs". Onekligen ett intressant ämne som triggade min nyfikenhet.

Nu är det lite knivigt att i text diskutera sje-ljuden eftersom de varierar kraftigt mellan olika talare. Men vi kan försöka bena ut dem. Först skillnaden mellan sje-ljud och tje-ljud:

Sje-ljudTje-ljud
SkäraKära
ChockTjock
SköttKött
SkjutaTjuta
StjärnaKärna
SchackTjack

Att tjuta är nåt annat än skjuta torde alla vara överens om. Men så kommer det till uttalet av själva sje-ljudet:

Ett kan vi stryka direkt vad den här diskussionen anbelangar. Och det är det bakre sje-ljudet, det som skapas ända bak i gomseglet/svalget och liknar det ach-ljud vi känner igen från bl a nederländskan, persiskan och tyskan. Detta bakre sje-ljud betecknar vi fonetiskt som [ɧx] när vi vill vara specifika. I rikssvenska förekommer det i princip inte, förutom då vi uttalar t ex Bach och andra importerade ord.

Det i rikssvenskan vanligaste sje-ljudet är det mellersta sje-ljudet. Det är det ljud som inleder orden i vänsterspalten härovan för en talare vi haffat på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Det skapas mellan tungryggen och gommen och betecknas [ɧf]. Det här ljudet är också ganska distinkt från sina sje-syskon, och orsakar inte så mycket förtret.

I norra Norrland används ofta det främre sje-ljudet. Det skapas med tungspetsen strax bakom tandvallen, och betecknas [ʂ]. Tänk "Schellefte" på lokalmål och du har ljudet. Ett ännu lite främre sje-ljud, med tungspetsen mot tandvallen, används av vissa mellansvenskar som vill vara (brukar man måhända fördomsfullt säga) lite "fina". Då kan man ju inte stå och låta som om man försöker harkla fram en slembobba. Tänk Elisabeth Tarras-Wahlberg berätta om när hon sjöng skjortan av chefen. Det främre sje-ljudet är för övrigt samma som i rikssvenskan ofta brukar ersätta "rs" i ord som fors, bärs, kors, ursäkta, förstärka, annars, Lars - och Anders.

Och det är i det senare det börjar bli lite knivigt. För här är skillnaden gentemot tje-ljudet, [ɕ], inte längre lika tydlig. Hörfel och assimilering har gjort att vissa talare har ersatt tje-ljudet med det främre sje-ljudet, och uttalar alltså t ex köttfärs med [ʂ] både i början och slutet.

Det här är ju inte så konstigt egentligen. Man brukar till exempel säga att man har erövrat alla språkljud vid 4 års ålder. Längre upp i åren hör vi ofta inte ens hur ett främmande språkljud skiljer sig från de vi har själva (tänk t ex svårigheterna med L/R för många östasiater).

Lite besynnerligare är då nåt jag lade märke till härom veckan när jag tittade på webb-tv-programmet Schulman Show. Alex Schulman uttalar där nämligen (såvitt jag kan uttyda) det inledande sje-ljudet i sitt efternamn som ett tje-ljud: "Kjolman". Ett skifte åt det motsatta hållet alltså. En förmildrande omständighet skulle möjligen vara att det följs av ett "Show" där ju det engelska språkljudet [ʃ] är närmast vårt tje-ljud och att en alitteration ligger bättre i munnen. Men det förutsätter att Alex bara använder tje-ljudet i programtiteln, och inte annars (Nån här som umgås med honom och vet?).

Skulle det här sistnämnda bli poppis, då ligger sje-ljuden risigt till. Då har vi inte längre någon fonetisk skillnad mellan just skjuta/tjuta, schack/tjack och stjärna/kärna. Det vore lite synd tycker jag.

Vad tycker du?