Hen och språket.

Du har väl inte missat att vi har fått ett nytt pronomen i svenskan? Ett icke könsbundet pronomen i tredje person: Hen.

Jag skriver fått, för jag anser att det är precis det vi har. Språket är en palett med hundratusentals färger. En rik källa av ord, betydelser och nyanser att ösa ur. Så snart ett nytt ord är så välkänt att de flesta (i den omgivning man kommunicerar med) förstår det, så är det en del av denna palett. Språket lever och utvecklas. För att inte säga evolveras. Mindre användbara ord faller bort. Användbara ord kommer till.

På Twitter har jag några gånger försökt sammanfatta min uppfattning om saken med: "För oss som älskar språk, så är ett nytt ord som en liten present."

Hen är en sån present. Det börjar bli etablerat. Folk förstår det. Det börjar bli en del av paletten.

Men så har vi de motsträviga. De som fått för sig att ordet hen endast och uteslutande är en nyck i en jämställdhets- feminism- eller HBTQ-agenda. Dessa motståndare som - jag säger inte alltid, men ofta - tycker att jämställdhets- feminism- eller HBTQ-agendor är tröttsamma och har gått för långt.

En alltför stor del av debatten har dock redan handlat om ordet i den kontexten. Jag nöjer mig med att bemöta den inställningen med att parafrasera bloggen Hen - Det provocerande pronomet: Jämställdhet kan inte gå för långt. Jämställdheten har jämställdhet som mål. Passerar vi jämställdhet är vi på väg bort ifrån jämställdhet igen.

Så till det språkliga. Det finns de som menar att uppfattningar som 'Det känns så konstigt att säga' och 'Jag tänker bara på engelskans höna' skulle utgöra nån slags argument mot ordet hen. Självklart gör det inte det. Nya ord är obekanta och konstiga innan vi vant oss. Massor med ord betyder nåt annat på andra språk. (Off the top of my head: Kiss, barn, slut, glass, far ...)

Vafan ska vi med ett könsneutralt pronomen till? säger motståndarna. Är det nåt fel på han och hon eller?

Nej. Det är verkligen inget fel på han och hon. Men det finns massor med situationer där vi antingen inte vet könet på den som omtalas, eller där det är helt irrelevant. Några korta exempel:

-Jag var hos läkaren idag! -Jaha, vad sa han då? -Det var en kvinna ... jo att ... (Det var ju inte läkarens kön som var det intressanta, utan vad hen hade att säga.)

"När en besökare kommer in på webbsajten får han/hon först välja om han/hon vill gå vidare till x eller y, därefter får han/hon ..." (En klassiker. "Han/hon" ersätts med fördel med det rappa och fräscha "vederbörande". Eller varför inte hundraelva "besökaren" i följd.)

"Paret har även ett barn i spädbarnsåldern. Det låg vid tillfället i sin vagn och sov." ('Det' om en människa? Really?)

Tre snabba exempel på där hen hade gjort kommunikationen effektivare och trevligare.

Vi har ord som syster och bror, dotter och son; men vi har även de icke könsbundna syskon och barn. Varför skulle vi inte berika vårt språk till att utöver hon och han även ha ett icke könsbundet hen?

Själv tackar jag och tar emot. Införlivar det i min språkliga palett och känner mig lite rikare.