Hur säger man ejengklien ejengklien ordengklit?


Jag twittrade lite kort med @nickenordmark och @philanthropizt igår om knasiga uttal av ord. Det fick mig att grunna lite på ett par klassiska irritationsnervkliare för gemene språkpolis: ejengklien och ordengklit.

Alltså, de ord som stavas egentligen och ordentligt som i mångas uttal, kanske framför allt hos yngre talare, har blivit till ejengklien och ordengklit.

Hur har det blivit så här?

Vi gör i princip allihopa det som lingvistiken kallar reduktion när vi pratar; dvs kastar bort lite "onödiga" språkljud här och var för att förenkla uttalet. Ofta blir ju -ligen till -lien, och framförallt -ligt som med få undantag blir -lit.

Men utöver reduktionen har det hänt nåt annat med de här orden. Det är uppenbart att n-ljudet (som är en alveolar, dvs den typ av språkljud där tungspetsen möter tandköttet) har gått och blivit blivit ett ng-ljud [ŋ] (som är en velar, den typ av språkljud där tungryggen möter mjuka gommen). När det sen är dags för en klusil (de språkljud där luftflödet genom mun och näsa tillfälligt stoppas) blir den ett istället för ett t.

Det här är egentligen inte så konstigt. När vi talar är vi nämligen benägna att också forma om vissa språkljud till att bli mer likt ett intilliggande språkljud; därför att vi och våra tungor är lata och tenderar att välja minsta motståndets väg. I lingvistiken kallas det här för assimilation. Och det är precis det som händer här ...

Testa själv. Säg ng-k, ng-k, ng-k, ng-k och n-t, n-t, n-t, n-t. Ganska smidigt, eller hur?

Jämför sen med att säga ng-t, ng-t, ng-t, ng-t och n-k, n-k, n-k, n-k. Det råder ingen tvekan om att tungan får jobba mer när den måste vippa fram och tillbaka.


Men det där ng-ljudet nu då. Var fan kom det ifrån?

Jo, j-ljudet i första stavelsen av ordet egentligen är en palatal, vilket betyder att tungryggen möter hårda gommen. Det blir då en mindre resa för tungan att ta sig till mjuka gommen och uttala ng, än att vippa till tandköttet och uttala n. Ytterligare en assimilation alltså.

När det gäller ordentligt kan man kanske tycka att det borde ligga närmare till hands med det ursprungliga n-ljudet snarare än ng eftersom både r, d och n är alveolarer och ligger framme vid tandköttet. Men då har man glömt att vi faktiskt inte uttalar konsonanterna r och d var för sig* utan har ett rd-ljud [ɖ] som är en retroflex, dvs ligger i främre gommen strax bakom tandvallen (nåt vi delar med de indiska språken). Och härifrån är det möjligen något smidigare att ta sig till ng än n. Assimilation igen.

(* Gäller oss som talar med rullande r. Med undantag för Björn Ranelid. -Orrrden ...)

Men för båda de här orden gäller ju att sen kommer ett l-ljud. Och då måste tungan ta sig fram till tandköttet likförbannat. Så hela assimilationen var i praktiken förgäves. Eller?

-Åh nä, säger då en bunt av ejengklien-människorna, det har vi kirrat genom att skapa även l-ljudet i gommen! Ja. Det är faktiskt sant. Det kallas palatal lateral approximant och är inget språkljud vi normalt använder i svenskan om vi inte är hos tandläkaren och försöker prata med ett halvkilo verktyg och sugmunstycken i käften. Däremot känner vi igen det från det inledande l-ljudet i spanskans "paella" och "tortilla" t ex. Assimilationen är därmed fulländad. Minsta möjliga ansträngning.


Hela det här blogginlägget har varit min egen terapisession för att bättre förstå ejengklien- och ordengklit-folket och inte längre hata dem med sån passion. Jag tror det kan ha fungerat. Kanske kan jag hädanefter spara irritationen och lägga den på relevantare saker.