24 juli 2014

Om att "förlora kampen" mot cancern


Det är nuförtiden närmast legio att säga eller skriva om nån som gått bort i cancer att de har "förlorat kampen mot cancern". Många reflekterar nog inte över uttrycket; vissa tycker att just kamp är ett bra ord som signalerar och ger styrka. Och vissa andra tycker att det är ett missvisande uttryck som kanske till och med kan göra människor förstämda. Jag tillhör de senare och jag ska här förklara varför:

Den som ställer upp till kamp, i ordets generella bemärkelse, företar sig om inte ett aktivt val så i alla fall en aktiv handling. Man förbereder sig oftast för sin kamp. Man kanske övar och skaffar sig färdigheter. Man är aktiv. Man strider. Man strävar. Man arbetar hårt.

Cancer är något som drabbar en. Därefter kommer mest väntan.

Det är väntan på provsvar, väntan på behandling. Väntan på nya prover. Väntan på besked. Och på mer behandling. Man väntar och hoppas, och hoppas och väntar. Man hoppas på att inte råka på komplikationer. Man hoppas på att behandlingen ska ta som förväntat. Man hoppas att provsvar och läkare ska säga att allt går åt rätt håll, att man har en chans att bli frisk.

I en kamp finns oftast en förlorare. En som inte hade övat och förberett sig lika bra. En som inte strävade lika hårt. En som var lite sämre. En som inte riktigt räckte ända fram.

Och det passar väl på boxningsmatchen och fotbollsderbyt. Och på en massa andra områden där människor för en aktiv kamp. Men inte på den sjuke. Jag vill inte lägga konnotationer av förlorare på nån som gått bort i en svår sjukdom. Eller i sinnet på nån som fått ett sjukdomsbesked. Och nu mest bara väntar. Och hoppas.


Det är min personliga uppfattning. Du är självklart fri att ha din, och att använda vilket uttryck du vill. Inte minst om du är den drabbade. Men jag väljer bort "förlorat kampen" om sjukdom.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar