17 september 2014

Tankar om och till den SD-röstande åkaren


Igår publicerade Aftonbladet ett inlägg av åkaren Björn Gustavsson (http://www.aftonbladet.se/.../politik/article19543273.ab) som berättade varför han hade röstat på Sverigedemokraterna. Björn skriver att han röstade på SD av missnöje och att orsaken till missnöjet är att han anser att politiker inte lyssnar. Det handlade om frågan kring s.k. fri cabotage i transportbranschen en fråga på EU-nivå som Sverige f.ö. riskerar ett överträdelseförfarande om vi inte efterlever. Jag bekymras över ett antal saker i Björns resonemang:

- Björn drar slutsatsen att politikerna inte lyssnar baserat på en yrkesspecifik fråga där utfallet inte blivit så som Björn med åkarkollegor hade önskat. Är det verkligen fog för en dylik slutsats (dvs att de etablerade partiernas politiker inte lyssnar) och konsekvens (dvs att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti med rötterna i nynazist- och vit makt-rörelsen)?

- Kanske skulle politikerna ha lyssnat om någon hade talat. Man vill ju fråga Björn: Har du på något sätt gjort dig hörd om saken innan - till media eller till din riksdagsledamot - eller väntade du till efter lagd SD-röst med att skicka en insändare till tidningen? Ingen politiker, hur än lyhörd, kan höra någon som sitter missnöjd hemma på kammarn och håller käft. Jag hade själv aldrig uppmärksammat cabotagefrågan innan jag läste inlägget. Jag har, trots intresse för politik och rätt flitigt nyhetsläsande, helt missat den. Måhända för att jag endast är människa - precis som våra politiker.

- Kanske har politikerna lyssnat, men inte funnit några rimliga argument för att föra en sådan politik. I synnerhet inte då Sverige ingår i en union där frågan varit uppe. Politiken kan inte sätta upp skyddsmurar för att konservera varje yrke i exakt den form det alltid har haft. Vi går mot en globalare värld med öppnare gränser. Har man problem med det senare, ja då kanske man helt enkelt är SD:are på riktigt, i själ och hjärta.

- Björn menar att SD är de enda som lyssnat då de säger sig vara emot det fria cabotaget. SD står i opposition och har inte haft något direktinflytande över politiken. De kan således lova nästan vad som helst till nästan vem som helst, i synnerhet i frågor som inte drar så stort allmänintresse till sig. Om det betyder att de verkligen lyssnar, eller bara är opportunister och populister, tål att diskuteras. SD har ingen makt att driva igenom några egna frågor och behöver således inte stå till svars för vad de lovar. De vet också mycket väl att de har chans till starkt stöd på landsbygden, och har lagt mycket krut på att åka runt där och "lyssna" och lova.


Mina grubblerier efter inlägget blir således: Hur många Björn finns det inte därute i landet? Om vi som är starkt emot SD och väldigt bekymrade över valutgången nu slutar skrika och raljera och istället lyssnar och reflekterar - skulle SD-röstaren då själv lyssna och reflektera? Media har skrivit nästan oavbrutet om de här sakerna i fyra års tid, och det har bevisligen inte nått fram.

Hur bryter man igenom en till synes bergfast ovilja att ta till sig?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar