Skölja synden av spädbarnen



- Om våra religiösa traditioner, del 2

I förra delen skrev jag om de två traditionerna kyrkovigsel och konfirmation. Två djupt rotade traditioner med kristen innebörd, men som trots allt är fritt valda av vuxna - och nästanvuxna - människor.

I detta tredje och sista exemplet är medverkandet inte ett fritt val av individen. Jag talar om barndopet.

Någon gång på vägen från instiftandet fram tills idag har betydelsen av dopet förvanskats totalt i vårt svenska sinne. Det har i folkmun kommit att bli blott en namngivningsceremoni i en högtidlig lokal. En betydelseglidning så till den grad att vi rent språkligt till och med har anammat termen "döpa" då vi ger något ett namn ("jag döpte mappen till Festbilder" osv.)

Men man döps inte till ett NAMN - utan till en TRO. Dopförrättaren säger inte "Jag döper dig till Vemihelvete-Anders, i Faderns...", utan "Jag döper dig, Vemihelvete-Anders, i Faderns..." osv. När det en gång i tiden var kyrkan som höll i folkbokföringen kunde man kanske ha en gnutta fog för denna missuppfattning. Men idag är det skatteverket som håller reda på oss, och den där gnuttan finns inte mer.

Dopet är inom kristendomen en pånyttfödelse i Guds, Jesus och den helige andens namn. Vattnet symboliserar (och enligt tron även åstadkommer) individens renande från synd, genom nåden.

Fundera nu ett slag på om du anser att ett litet spädbarn bär på en synd.

Barnet blir även medlem i Svenska kyrkan om man låter döpa det där. Alltså ett medlemskap i ett trossamfund. En tro. På en livsåskådning. För en individ som knappt är medveten om sin egen fot. Detta är illa nog.

Men där kan man trots allt själv gå ur när man nått myndig ålder. Man beställer, fyller i och skickar in en blankett och bidar därefter sin tid så är man till slut ute ur medlemskapet och den där rent organisatoriska biten är avklarad.

Det man däremot inte kan göra är att avdöpa sig. Man är för resten av livet döpt in i den kristna tron.

Nu kan man ju i och för sig säga att det där med att vara döpt in i en tro ändå bara är symboliskt. Det spelar väl ingen roll att man inte kan avdöpa sig om man ändå inte tror på det.

Men en symbolisk tillhörighet kan kännas nog så illa. För även om jag inte tror på själva guden och anden, så är kyrkan, religionen och samfundet i allra högsta grad verkliga ting. Ponera att du blivit utnämnd till hedersdoktor hos (vi tar nåt som förhoppningsvis ingen av oss vill förknippas med utan tar bestämt avstånd ifrån) Svenska sällskapet för rashygien - och det är en evig och oåterkallerlig utnämning som du inte kan avsäga dig. Hur skulle du gilla det? Det är ju bara en hederstitel. Bara symboliskt. Eller?

Nu är det inte så troligt att religion inom överskådlig tid kommer gå samma väg som Svenska sällskapet för rashygien - dvs försvinna till historiens mörkare rullor. Så dopet som sakrament och tradition kommer att leva kvar länge än.

Det minsta du kan göra som nybliven förälder är att tänka efter både en och två gånger innan du låter döpa ditt spädbarn. Vad dopet inte är; vad det är och symboliserar; huruvida du tror på det själv och vill föra över det på ditt barn.

Ditt barn som ännu inte har möjlighet att välja själv.