Matbekännelse

Ibland när jag totalt saknar matinspiration eller tid och lust händer det att jag köper Findus Köttfärssås Original, i burk.
Illa nog, kan tyckas. Men det är inte det som är grejen, utan det faktum att jag tycker den är jättegod. Tror jag.

Det måste vara nån slags djup prägling. Produkten lanserades enligt Findus redan 1965. Långt innan jag föddes. Och jag undrar om det inte dessutom fanns nån barnmatsburk i sortimentet med exakt samma smak. Det här måste vara ett av de smakminnen som sitter allra längst in i min skalle. Ett par foton i albumet med en leende orangenylle-Anders skvallrar om samma sak.

Att geggan ifråga bär samma namn som den vitlöks- och basilikadoftande rätt man då och då lägger sin själ i och sin finaste Parmigiano Reggiano över är ju egentligen en skymf. För här snackar vi smakförstärkt tomat- och morotspuré med diverse stärkelser och några vilsna köttkorn.

Men likförbannat så infinner sig en sällsam njutning när jag äter den tillsammans med smått överkokta snabbmakaroner. Inte sällan med sked, direkt ur kastrullen. Som om all världens samlade gastronomi är bortblåst. Som om all den multitud som ryms i ordet mat fallit samman till att betyda endast detta. En mat var det här. Schloff!

Efteråt känner jag mig lite smutsig. En smygande skamkänsla som endast kan botas med att handla hem och laga nåt långkok eller festligt eller avancerat till nästa måltid.

Så kommer ni hem till mig och det langas fram västerbottenbakelser toppade med kräftsallad och mangovinägrett så titta mig noga i mungiporna. De kan ha en svagt orangeaktig ton ...