17 augusti 2007

Vem i helvete vill vara indie?

Det finns vissa musikstilar som kommer med tillhörande livsstil, med allt vad det innebär. Frisyrer. Kläder. Attityder.

Och visst kan jag garva lite åt black-metalgängets pandamake och högaffelposerande, hiphopparnas bling-bling och fäbless för studsande stjärtar.

Men diggar ni det, så okej för mig. Inga problem.

Problem, däremot, har jag med den stajl vars anhängare står för den värsta von oben-attityden av alla: Indie-popparnas.

Ska du hänga med indiefolket kan du inte göra nånting halvhjärtat. Var noga med att namedroppa rätt band rätt vecka! (Diggar du Death Cab for Cutie eller The Killers? Knip käft! Hårt!)

Ordet indie kom av independent, och syftade på att musiken låg hos små oberoende bolag. Idag finns det inget independent med indie. Musiken är precis lika gångbar i stugorna som Enrique Iglesias, och det går tretton indieband på dussinet.

Ännu värre är att anhängarna, de sköna indie-individualisterna är så stöpta i samma form att man baxnar. Ni har sett dom: Toksnäva jeans som ändå på nåt magiskt sätt lyckas sporta en hängröv. En urvuxen skinnpaj eller en secondhand-anorak. En överdimensionerad sjal och som kronan på verket: Den obligatoriska popluggen. Den må vara kort eller lång, kammad åt sidan eller hänga rakt ner, det kvittar.

Det hela är dock inte komplett utan den överlägsna blicken. Den kan bränna hål i första bästa Batistini-skjorta som vågar sig in på balla klubben.

-Mainstreampack på vårat indieställe?! Eeew...!!
Nåja. Ni växer nog ifrån det där också. Laakso-yngel.