1 februari 2010

Lite om Lars Winnerbäck. Och mer om att vara ologisk ...

Jag är ologisk.

Alltså, jag försöker alltid att resonera logiskt och rationellt. Och tycker att jag lyckas rätt bra med det. Men ibland fallerar det fullständigt.

Till exempel: Jag tycker att artisten Lars Winnerbäck är genomusel. Jag anser att hans alster består av banal och simpel musik satt till banal och simpel poesi. Det är i mina öron trötta gamla klyschor levererade med tillgjord röst till svårt begagnade halleluja-ackordsrundor*. Jag tycker vidare att han tar sig själv på alldeles för stort allvar och jag finner honom väldigt pretentiös i förhållande till denna mediokra talang.

Man kan utan vidare byta ut Lars Winnerbäck i resonemanget ovan mot Per Gessle, Håkan Hellstrand, Markus Krunegård, Patrik Isaksson, Anders Wendin, Lasse Lindh, Håkan Hellström... säkert några tjejer också även om jag inte kommer på nån just nu (EDIT: Fast nu gjorde jag det, så då får de åka med: Melissa Horn. Pernilla Andersson). Vi kan hädanefter kalla dem: X.

Dessa skapare och deras skapelser tillför inte min tillvaro någonting av värde, och borde alltså sorteras in i hjärnans arkiv under "Sånt jag skiter fullständigt i", varpå frid och fröjd torde infinna sig på torpet.

Men så händer det märkliga: När folk runtomkring talar sig varma om X, går på konsert med X, köper plattor med X, sportar en t-shirt med X; samt när recensenter hyllar X, radion spelar massor med X och X syns i tidningar och tv. Då växer en irritation fram vars storlek står i direkt proportion till haussen. Dock bara i viss grad emot fan-folket och mediakanalerna. För framförallt växer irritationen emot självaste X.

Det här är ju väldigt korkat. Måhända mänskligt. Men fullständigt ologiskt.

Elvis-tolkaren Eilert Pilarm sjunger rejält mycket sämre än t ex Håkan Hellström. Men inte hyser jag nåt agg mot Eilert. Ingen påstår att Eilert är bra. Men Håkan ... oh my...

Jag blir smått förnärmad när en restaurang ställer fram ketchup till 165-kronorshamburgaren. Skulle de ställa fram apelsinmarmelad skulle jag nog bara skratta och tycka att de var skönt galna. Massor av människor tycker att ketchup passar till hamburgare. Jag har aldrig hört någon förespråka apelsinmarmelad.

Och för att dra ett exempel som ligger den här bloggen nära: "Tonterapeut" Helen Rosenblad spelar flöjt för sjuka och menar att tonernas vibrationer läker ut sjukdomen. Det är dock mig veterligen inte så många som är anhängare av flöjthealing. En annan kvacksalveriform är homeopatin. Massor av folk går fortfarande till homeopaterna i tron att de kan få en legitim sjukdomsbehandling. Det förstnämnda kvacksalveriet finner jag till största delen skrattretande, medan det andra gör mig riktigt upprörd och irriterad.

Jag tror inte jag är ensam. Du kanske känner igen dig? Ju fler som är för nåt (som i dina ögon är) dumt eller kasst, desto mer emot tenderar du att bli.

Det värsta med den här reaktionen är dock att den inte tar hänsyn till proportioner:

Pol Pot var en kambodjansk diktator som lät mörda 1,7 miljoner människor. Och detta i modern tid (han avsattes 1979 och levde ända till 1998).

Handen på hjärtat har jag ägnat fler indignerade tankar åt den skit Lars Winnerbäck har gjort än den skit Pol Pot har gjort.

Vilket ju är alldeles förfärligt skevt.

Men vi är trots allt bara människor, du och jag. Så länge vi ibland stannar upp och reflekterar över våra tankar och åsikter och eventuella tillkortakommanden så är vi nog ändå på rätt väg.

För i ärlighetens namn: Är det inte lite skönt att få irritera sig som fan på nånting? Att få älska att hata?

Och det funkar ju liksom inte på sånt som alla håller med om. Det som är så uppenbart genomont, som just Pol Pot, folkmord och tortyr. Vi vill ju känna att vi genomskådat nåt och upptäckt bluffen.

Och bluffen, det är Lars Winnerbäck. Och lite annat ... ;)


*Halleluja-ackord är ackord på de tre första banden på en gitarr, ofta med en eller flera lösa strängar och oftast rena dur- eller mollklanger utan andra färgningar. Halleluja-prefixet kommer antagligen av att Frälsis-gänget på torget kompar sina andliga sånger med denna typ av ackord.


32 kommentarer:

  1. Undra vadå !?.

    Pelle

    SvaraRadera
  2. Pelle, du vann just utmärkelsen "Dagens mest obegripliga bloggkommentar!". Grattis! :-)

    SvaraRadera
  3. Det är obegripligt för dig för att du inte läser ditt inlägg och sedan kommentarerna. Du skrev ju att bluffen var lite annat.. och Pelle undrar vadå?

    Solklart.

    Dagger

    SvaraRadera
  4. Appropå homeopati hoppas jag att du inte missade massjälvmordsförsöket häromdagen?

    http://www.1023.org.uk/the-1023-overdose-event.php
    Rätt roande.

    SvaraRadera
  5. Pelle-Dagger: Kul att du uppmanar mig att läsa mitt eget inlägg! Jag vet vad det står (jag skrev det) :-)

    "Undra vadå !?" är svårtolkat alldeles oavsett. Dels för att det inte är en fullständig mening, dels för att ett (av TVÅ) ord saknar tempus-ändelse, och blir en uppmaning istället för en fråga (vilket dessutom förstärks av ett efterföljande utropstecken).

    Men visst: Den som vill ha exempel på bluffar, vilket överhuvudtaget inte var poängen med blogginlägget, kan ju läsa lite äldre inlägg här på Vem i helvete ... ?!.

    SvaraRadera
  6. Haha...fan vad bitsk du är. Jag tolkade det som att Pelle var ironisk just eftersom det mest finns inlägg som handlar om bluffar här.

    Man kan dock aldrig veta. Jag har trott att folk varit ironiska här förr... och tji fick jag, och du med för den delen...

    SvaraRadera
  7. Diverge: Den aktionen har jag följt med stort nöje! :-) Den var faktiskt orsaken till den lilla homeopati-reprisen här nyligen.

    SvaraRadera
  8. Dagger: Klart jag är bitsk! Det är ju måndag! ;)

    SvaraRadera
  9. Nu blandar du ihop begreppen Anders. Bitsk och pilsk är inte samma sak.

    Puss

    SvaraRadera
  10. Det är bra att vilja och våga vara motvalls ibland. Det finns så många som aldrig vågar det. Leif GWP är modig när han påstår att poliser är lata. Jag har ingen aning om sanningshalten i påståendet, men tycker det är starkt att våga vara så politiskt inkorrekt. Förutsatt givetvis att GW verkligen anser detta (och som forskare har någorlunda på fötterna).

    Jag brukar nästan lipa åt Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu". Men det är inte min hjärna som reagerar. Utan ett annat mer besvärligt organ...

    /Marcus

    SvaraRadera
  11. Marcus: Vilket organ är det då?

    SvaraRadera
  12. Tillåt mig lägga till Peter Lemarc och Tomas Andersson Wij till din lilla lista.

    SvaraRadera
  13. Jag gillar din blogg, starkt. Men detta inlägg tycker jag börja närma sig en diskussion kring smak och i min värld är man ute på tunn is när smak börja diskuteras på detta sätt...
    Keep up the good work!

    SvaraRadera
  14. David Snusgrop: Så gärna för mig! :)

    Johnny: Poängen rör ju dock inte min smak, utan om ett fenomen som kan inträda "after the fact". Så meningen här var inte att diskutera musik (vilket jag gissar var vad du syftade på).

    Annars tycker jag mycket väl man kan diskutera tycke och smak. Inte för att övertyga eller "vinna". Utan för att skaffa sig förståelse för varför andra tycker som de gör.

    Det förutsätter förstås, som i alla diskussioner, att samtliga diskutanter vill och kan sätta ord bakom sitt tyckande.

    Och alla uppfattningar vi bär på är väl i någon mån tycke och smak, inte sant? Nån gillar inte kärnkraft. Nån står inte ut med Mona Sahlin. Nån är helt galen i rollspel. Nån älskar parmaskinka och nån hatar Leonard Cohen.

    SvaraRadera
  15. Hej Anders,
    har läst din blogg ett tag och är ett av dina fan. Har dock inte kommenterat tidigare, men har avlagt ett nyårslöfte om att bli bättre på att ge cred, även på nätet.

    Alltså, jag håller med som fan. Dock är det förstås en fråga om smak, som med så många andra saker du precis nämnde ovan. Men jag tror, eller kanske främst vill tro, att om människor intresserade sig lite, lite mer för saker och ting, företeelser, kultur, musik, mat och dryck etc så skulle de kanske, kanske komma vidare förbi mainstreamfåran. Men jantelagen kanske sitter för djupt rotad i våra arma svenska kroppar?

    Hursomhaver, lättsmält mat, musik och dryck till exempel, intresserar mig inte, för jag anser mig genuint intresserad av mat, musik och dryck. Liksom av många andra ting och då vill, åtminstone jag vidare i min utforskning och inte stå och stampa på ruta ett. Men det är ju jag det.

    Hur som helst, tack för angenäm läsning, och då menar jag hela bloggen, inte bara kommenterat inlägg.

    ::marcus (en annan marcus)

    SvaraRadera
  16. Här ska du få ett hatobjekt som liksom kombinerar de bästa hatvärda egenskaperna hos både Lasse och Polle: Che Guevara. En kommunistisk massmördare som på något sätt lyckats bli hipp och PK bland palestinasjalkidsen.

    Varje gång jag ser nån med en t-shirt med den grabben på så blir jag en liten aning sugen på att också ta upp det här med folkmord.

    SvaraRadera
  17. Tack för ännu ett bra inlägg. Du har så rätt. Det känns verkligen bra att höra att det är fler som reagerar på samma sätt som jag.

    I mitt fall gäller det ofta böcker, filmer och TV-program. Ett exempel: Dan fuckin' Brown. Hans jävla böcker har blivit så "hypade" att jag blir förbannad bara jag tänker på det. Jag tänkte omedelbart när Da Vinci-koden hamnade i topp på alla listor att den där vill jag inte läsa. När jag sedan hörde av folk med koll att de ansåg att Mr B inte har full koll på sin naturvetenskap utan påstår rena felaktigheter och får det att låta som sanningar, ja då blev jag ännu mer säker på att jag absolut inte ville läsa skräpet.

    Det konstiga i hela saken är att jag nu blir irriterad som fan när hans jävla böcker toppar alla listor och jag har inte läst EN ENDA! Inte sett en av filmerna som jag är säker på är skit...

    Det är konstigt. Verkligen konstigt.

    SvaraRadera
  18. I mitt fall är det till och med så "illa" att något som jag tidigare kan ha tyckt varit helt okej blir mer och mer motbjudande för mig ju mer mainstream det blir.

    Det är därför jag har hysteriskt svårt för alla s.k. "storlag" i fotboll (dem håller ju "alla andra" på). Jag hoppas t.ex. alltid att Brasilien, Real Madrid, Manchester United etc ska förlora oavsett hur "rolig fotboll" de spelar. Om musik jag någon gång gillat tar sig in på listorna och spelas i reklamradion blir den genast lite tristare i min värld.

    Sveriges mest överskattade band är för övrigt Kent. Om det beror på att de har miljontals "fans" eller att de verkligen är småusla kan jag inte svara på.

    SvaraRadera
  19. Haha! De tre första kommentarerna till inlägget är ju klockrena!
    Förövrigt håller jag med dig. "Alla" på mitt jobb äääälskar Kent... jag tycker de är dåliga (och NU såg jag vad Klas-Kristian skrev om samma band haha) Gissa vad irriterad jag blir när de spelar Kent... Det liksom kryyyyper i kroppen...

    SvaraRadera
  20. Hej Anders!

    Jag förstår precis vad du försöker säga med här inlägget. Jag faller själv offer för den här sortens "ologiska" tankar titt som tätt. Ett bra exempel är Anna Anka. Jag klarar inte av att lyssna på den kvinnan och jag fattar inte att hon ens kunde få ett eget julprogram på tv. Jag irriterar mig på att folk går på hennes PR-trick för att hon "vågar säga vad hon tycker". Sen när blev det något beundransvärt? Borde inte det snarare vara en självklarhet? En annan sak jag har stört mig på nu på sistone är Rise Against och deras låt "Hero Of War" som går varm på radion. Jag började lyssna på Rise Against 2003 och de har spelat hur härlig och skön musik som helst (enligt mig) och först nu, när de kommer ut med en lagom klyschig och riktigt tråkig amerikansk-patriotisk dänga så blir de säkert jättehypade. Dessutom släpptes skivan (med "Hero of War" på) 2008 och först NU spelas låten som singel på radiokanaler i Sverige? Ungefär som det var med Jason M'raz "I'm Yours". Usch.

    Jag är en av alla dom som faktiskt gillar Winnerbäck, Hellström, kent och Krunegård. Jag gillar musiken även fast jag är medveten om att det finns grymt mycket duktigare artister/sångare/låtskrivare därute. Sen kan jag tycka att kent har blivit söndertjatade, att Markus Krunegård är en aning dryg och att Håkan faktiskt sjunger falskt i många låtar. Jag kan till och med säga att jag "hatade" både Håkan Hellström och kent första gången jag hörde en låt med dem. Nu älskar jag musiken och den känslan den förmedlar till MIG, men det innebär inte att det inte går att kritisera artisterna.

    Att folk t.ex. slutar lyssna på musik som de gillat tidigare pga sånt här är ju bara dumt egentligen. Inte så att en speciell låt eller skiva som betytt mkt för en slutar att göra det för att den börjar spelas på radio/tv eller för att det anses som "töntigt" eller "dåligt" av massorna. Det jag däremot inte klarar av är folk som envisas med att whina över saker som de inte ens har gett en chans att lyssna på/läsa/se. Principer är visserligen bra att ha men när det gränsar till ren envishet och trångsynthet så tycker jag bara det är dumt.

    SvaraRadera
  21. Jag tycker du är alldeles, alldeles underbar!

    SvaraRadera
  22. Lisa: Rise Against var PRECIS det band jag tänkte på när jag skrev mitt inlägg. Har alltid tyckt det är ett rätt bra band men så, när de gör sin sämsta låt någonsin ("Hero of War"), får de någon sorts genombrott och plötsligt gillar "alla" Rise Against. Ledsamt.

    SvaraRadera
  23. Fantastiskt! Fick tips om det hær inlægget av den god væn som vet att jag lider av samma oresonliga hat mot Vinnerbæck. Jag blir dessutom ARG nær mænniskor envisas ned att hylla honom och jag hør mig sjælv, alltsom ofast, bryta ut i ett HELT ologisk resonemang om varfær han suger.
    Vanligtvis ær jag av åsikten att folk får tycka om vad de vill men uppenbarligen inte nær det kommer till honom (och Håkan Hellstrøm/Ulf Lundell(Per Gessle etc). Så thanks for showing me att jag inte ør ensam. Ibland undrar man ju om alla ær Vinnerbæcks-ælskare (och jag ær inte dansk, råkar dæremot befinna mig i danmark och får dærfær stå ut med de danska bokstæverna)

    SvaraRadera
  24. Jag känner exakt samma sak. Det finns vissa saker som jag stör mig helt obefintligt på, eftersom vissa gillar det, och jag ogillar det. Den enda orsaken jag kan komma på varför är för att ex. så finns det nog inte många människor i dagens samhälle som gillar nazism (Hej Godwin!) men då är det förståeligt. När däremot jag avskyr något fruktansvärt och någon annan gillar det känner man en sorts känsla där man måste förklara för den person varför det är dåligt. När det inte lyckas så erkänner man att personen/tinget/fenomenet har lyckats "lura" en människa i att tro att det är bra = man blir ännu argare på det.

    Låter luddigt, men förhoppningsvis går det fram :)

    SvaraRadera
  25. Pelle, du har mött din överman, priset måste ändå övergå på Chrille.

    SvaraRadera
  26. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  27. Haha, jag känner helt klart igen mig! En annan älska-att-hata-favorit för mig är Kent. Jag hör inte ens skillnad på deras låtar.

    SvaraRadera
  28. Så du tycker att Eilert Pilarm sjunger sämre än Håkan Hellström. Jag håller inte med där. Och, ja, jag svarar visst på ett "gammalt" inlägg, men kunde inte låta bli. Du är rätt kul!

    SvaraRadera
  29. Hallelulja! Du är fantastisk!
    Winnerbäck suger elefantpenis. Som många andra utav våra svenska vistolkande smörsångare. Hur bra kan en låt som handlar om nyponbuskar vara!? För att inte tala om Kent.... som förövrigt gett ut en låt som handlar om de själva, Töntarna.
    Du är inte ologisk i mina ögon. Du är solklar.

    Pol Pot är genomrutten. Som så många andra. Genomrutten och ond. Winnerbäck är bara rutten.

    Ser fram emot många timmar med god läsning på din blogg, haar nyligen hittat hit.
    Spank you!

    SvaraRadera
  30. Hej,

    Satt och tänkte på ditt förkastande av det enkla i musik uppbyggt av A- E- och D-ackord, i synnerhet på första bandet på gitarren. Jag är ingen expert, men är det inte till att förenkla lite väl mycket och att missa att t.ex hela bluesen bygger på dessa ackord?

    /Chuck Berry

    SvaraRadera
  31. Hej Chucken! Imponerande svenska. Bluesen bygger på tonika, subdominant och dominant, visst - men också septima, pentatoniska skalor och en helvetes massa feeling. Det är en skymf att ens nämna bluesen i samma kontext som Winnerbäck, imo. Fy.

    SvaraRadera
  32. Det här är förbanne mig det bästa jag läst på länge. Jag trodde jag var ensam om att ha genomskådat Lars Winnerbäck m.fl.

    SvaraRadera