Om Anders och Vem i helvete


... en liten varudeklaration.

Med anledning av en kommentarstråd häromsistens, där inriktningen på Vem i helvete ifrågasattes, så tog jag mig en liten funderare.

Att jag får blogga om vad och hur jag vill på min egen blogg är ju självklart - så vad skulle kunna vara problemet, tänkte jag. Det jag kunde komma på var att det saknas en slags sammanfattning av mig och bloggen. Visst, man kan läsa igenom samtliga blogginlägg och få bilden klar för sig. Men det är ju rätt mycket begärt av en ny läsare. Det kanske vore en god gärning att göra det lite enklare för folk. Tänkt & gjort. Här är mitt försök till en varudeklaration:

Om bloggen
Inläggen på Vem i helvete är en blandning av fakta och åsikter. När jag säger saker som "ca åtta miljoner människor i världen är mormoner" så är det fakta, och när jag säger "det är korkat som fan" så är det min åsikt. Faktauppgifter gör jag mitt bästa för att ta reda på så noggrant som möjligt, och det står var och en fritt att kontrollera dem. Jag debatterar i kommentarsfältet gärna både fakta, åsikt och den logik och tolkningsprocess som lett mig från det första till det senare. Om din kommentar endast är "Du är dum i huvudet" är den lite svår att bemöta på ett rationellt sätt, så risken är stor att jag låter bli.

Vem i helvete är ingen försiktig blogg, vilket man också kan ana av namnet. Det kan bli tillspetsat och yvigt ibland. Cynismen är lite uppskruvad. Dräporna kanske lite vässade. Det finns bloggar som skriver kunnigare, utförligare och ödmjukare om många av de ämnen jag berör här. Tyvärr försvinner de ofta lättare i vår bloggbrusiga och snuttifierade samtid än vad denna blogg gör. I och med det så är den här bloggen visserligen både en del av lösningen och problemet - men förhoppningen är att någons intresse väcks att läsa och lära sig mer och utförligare om ett ämne.

Ibland skriver jag rent trams, som att Birgit Friggebo gav namn åt friggeboden för att hon satt i en redskapsbod och skämdes efter en fadäs i Rinkeby. Vid såna inlägg har jag antagligen suttit och fnissat och tyckt jag är rätt skojig (och även där får du såklart ha motsatt åsikt). Men trams som Friggeboinlägget försöker också att lite grand visa på det fenomen man kallar "faktoid", dvs nåt som låter som fakta men inte är det.


Om Anders
Även om bloggen inte har någon uttalad inriktning, mer än betraktelser av samtiden, så blir den såklart färgad av de ämnen som intresserar och berör mig. Och jag har ett intresse för kunskap, vetenskap, politik, ideologier, debatt, trender, språk, kommunikation, sociala mekanismer, marknadsföring (med tillhörande skitsnack), bedrägligheter, fanatism, vidskeplighet, humor och trams ... har jag glömt nåt?

Min (medfödda?) nyfikenhet över hur världen fungerar ledde in mig på det vi kallar vetenskap - dvs mänsklighetens fascinerande arbete med att undersöka, betrakta, beräkna, granska och testa upptäckter, idéer, påståenden och hypoteser för att skaffa nya kunskaper om vår tillvaro.

Lite senare i livet blev jag till min stora förvåning varse att det fanns folk som menade att just deras idéer och påståenden inte behövde utsättas för sådan test och granskning. Utan att det var sant bara för att de sa att det var sant. Det förbryllade mig. Ungefär i samma veva gick det upp för mig att religioner var precis sådana idéer och påståenden.

Jag kände mig, då, rätt så ensam i mitt grubbleri. Folk runtomkring bad till gud, gick till homeopater, agerade utifrån tidningshoroskop och besökte djurtelepatiker. Jag såg att politiker i ledande ställning baserade sina åsikter och beslut på tro och skrifter från bronsåldern. Trossamfund visade sig vara rika maktfaktorer. New Age- och ockultfolket tjänade stora pengar på folks ohälsa, sökande och hopp, höll mässor, seanser, sålde kristaller och mirakelolja. Det gjorde mig förbryllad och frustrerad. Hur kunde helt ogrundade påståenden få ha sånt inflytande över samhälle och individ? Varför reagerade ingen? Eller var det nån som gjorde det?

Många år senare, faktiskt i och med internets intåg i var mans hem, upptäckte jag att det var många fler som hade grubblat och frustrerats. Vissa hade till och med startat organisationer och föreningar. De var visserligen få, små och marginella. Men de fanns.

Det här fick mig att inse att det inte gynnar någon om man bara sitter och håller käft. Jag startade en blogg.

Vem i helvete var född.

2 kommentarer:

  1. Sitter o slösurfar, sådär som man gör ibland. Hmprf. Hamnar här. Å så kommer jag ihåg när vi träffades som hastigast på Seven Eleven Götgatan alldeless försent och mer än överförfriskade men ändå glada och vänliga, typ.
    För ca hundra år sedan. Så hade vi lite kontakt på msn, ja, så längesedan var det, å sen rann det ut i sanden som vi brukar säga.
    Hoppas du har det bra och att livet ler mot dig :) C

    SvaraRadera
  2. p.s Älskar HH även om jag är nyfrälst i sammanhanget. Ullevi om drygt en vecka :) Ja, intresseklubben antecknar förmodligen febrilt. Det gör inget. Nu ger jag mig. Peace!

    SvaraRadera